Ungefär en månad sen jag skrev här sist, snart firar vi även 5 månader. 5 månader av kärlek, saknad, lycka, svartsjuka. Bästa månaderna i mitt liv. Fortfarande. Du är den finaste jag har. Den jag litar på till 110%. Den jag vågar vara mig själv med. Som jag sagt förut och säger det igen; Jag älskar dig, A.

Förövrigt suger mitt liv totalt nu. Jag har en tenta i slutet av veckan som jag antagligen inte klarar för att jag inte orkar plugga och PLUS det det känns som att alla mina vänner hatar mig. Jag beter mig tydligen som en bitch som har en dålig attityd och ju mer jag hör det desto mer grinig blir jag. Desto mer bevisar jag att de har rätt, och jag vet inte varför. Jag vill inte vara någon bitch men jag är så trött på att bli behandlad som den man gör sig lustig över eller den som man hela tiden skrattar åt eller hela tiden förnedrar. Det kanske inte är meningen att det ska kännas så, men tillslut måste man förstå att man inte kan dra ett skämt längre. Man måste väl förstå när man gått för långt? Så trött på att alltid vara "the bad guy" (nu är jag ju tjej, men principen) Känns inte som att det spelar någon roll vad jag gör längre, det är alltid jag.

 Känner lite som jag gjorde för två år sen: 

Det känns lite som mitt liv går på lågspararenergi. Eller hur ska man förklara det? Jag har ingenting att säga, ingenting att skriva. Jag bara är. Hela jävla tiden. Börjar nästan känna mig tråkig för att jag inte känner någonting. (...). Och jag har ingenting att säga. Ingenting att skriva. Jag känner mig sådär tom igen, orkar inte le, orkar inte tänka eller kämpa för någontng

Det är så drygt. Jag borde vara så lycklig. Men istället förstör jag mitt liv, mitt självdestruktiva beteende på det viset att jag förstör mitt eget liv för att jag inte tycker att jag förtjänar att vara lycklig. När fan ska det ändras? När fan ska jag INSE att jag FÅR vara LYCKLIG.

Det är fan min tur nu..