Igår nämnde jag ju att jag trodde jag höll på att hamna i en vinterdepression, vilket inte skulle vara så konstigt. 15-20% får det varje år. Så varför skulle jag inte kunna vara en av dem?

Men jag tror inte jag är en av dem. Istället är jag en av de 225 000 personer som har psoriasis. Psoriasis är en hudsjukdom, den vanligaste faktiskt, och den är kronisk, vilket innebär att jag kommer ha den hela livet. Man tror att sjukdomen är ärftlig och har man en förälder som har psoriasis så är det 25% risk att man får det. Så tack pappa.. Det smittar inte och är egentligen inte farligt. Det är bara förfärligt fult. Jag har, som tur är, en mild variant av psoriasis. Så har jag tur, och med hjälp av någon läkare som jag måste kontakta, kan jag få det under kontroll och kanske t.o.m få bort det större delar av tiden.

Hursomhelst satt jag och läste lite om psoriasis [här] och här står det, klart och tydligt:

"Psoriasis kan påverka din självkänsla – hur du ser på dig själv och du värderar dig själv", "Att man fokuserar på negativa aspekter, till exempel ”jag är så ful” eller ”jag är så dum”, "Att man hela tiden jämför sig med ouppnåbara ideal (”varför kan jag inte se ut som Nicole Kidman/Brad Pitt?”

"Att leva med en kronisk sjukdom kan leda till frustration och ångest"

.. osv.

Jag vet att jag inte är ensam i sverige direkt med att ha psoriasis. Men det är äckligt, det är fult och jag försöker dölja det så mycket jag kan. Jag har i år, efter 2-3 år med det, berättat för mina vänner. Jag skäms. Jag tycker att jag är äcklig. Det här gör inte min självkänsla bättre. Och som ni vet är det inte lätt att ha dålig självkänsla. Sen är jag bara allmänt ful och tjock också gör det ju inte bättre. Jag hatar mig själv för att jag har fått det, för det känns som jag måste gjort något riktigt illa för att förtjäna det. Även fast jag vet att det kommer från pappa. JAG VET så mycket, men det är åt helvete ändå. Det här är absolut ingenting jag pratar öppet om. Jag skäms. Varför jag, och ingen annan? Varför kan min armbåge inte få vara som den normala? Varför ska jag alltid bli den som är ett missfoster? Att jag hatar min kropp vet ni, och pga psoriasisen hatar jag den ännu mer.

Jag vet att jag aldrig, aldrig i hela mitt liv, nämnt det här tidigare, just eftersom jag skäms så mycket över det. Men jag måste få ur mig allt jag tänker på. Och det här stör mig så mycket. Samtidigt som jag inte vill att någon ska veta. Jag har varit rädd att någon ska förstå att det är jag, eftersom jag är anonym. Jag hade ingen aning om att det är så många som har det och om någon känner igen mig nu - Hej. Här är jag. Här har ni en blogg om mina innersta känslor. Jag mår dåligt. Nu vtet ni.

Det jag ville komma fram till va egentigen att man tydligen kan bli deprimerad av det här. Så mixa ihop en kronisk hudsjukdom med en vinterdepression - så förstår ni hur jag mår.

det här är alltså min armbåge.

äckligt. jag skäms. fan.

Mr X förstörde allt igår. Jävla han. Fan vad jag hatar honom just nu.

Träffade btw han som sov här i somras, och vore det inte för Mr X hade han varit här nu.

GAH. idiot.

Jag tror jag lider av en släng av vinterdepression. Eller så är jag bara deprimerad. Därav bristen på inlägg. Just nu känner jag för att bara ligga kvar i sängen, ligga här och tänka och lyssna på musik. Eller förresten, stryk tänka. Jag orkar inte tänka mer. Tankarna förstör allt. Jag vet inte ens varför jag tänker på dig? Fortfarande. Man ba come on. Det är kört. INSE. 

Men det är därför jag tänker. För vad hade hänt annars? Om det inte hade varit kört. Om det blivit vi. Inte du och jag. Vi. Oss. Dem. Hade det gått? Eller hade mitt överanalyserande sätt förstört allt? Jag vet inte. Jag VILL inte bry mig. Jag säger till alla att jag inte bryr mig. Han vara bara en förälskelse. Ingenting märkvärdigt. Men så är det inte. Snarare tvärtom. Jag bryr mig alldels för mycket. Jag sitter och tittar på dina facebook bilder flera gånger om dagen. Tänker på dig. Drömmer om dig. Saknar dig.

Jag orkar inte det. Hur kommer man över en person som man aldrig riktigt började något med? Varför gör det så jävla ont? Varför saknar jag? Varför tänker jag på dig? Varför försvinner du aldrig? Jag vet inte hur man gör när man går vidare från någon. Hur känns det, hur gör man? Jag kan inte gråta mer.

Varje gång jag tänker på dig så tänker jag på "dem". "De" som  varit efter mig. "De".. Tjejerna. Hur många har legat i din säng i ditt rum med gröna tapeter? Hur många har du viskat sötnos till? Som du gjorde med mig. Hur många har du hållt om hela natten? Som du gjorde med mig. Hur många av dem har du älskat med? Som du gjorde med mig. 

Och varför räckte jag inte till? Vad gjorde jag för fel? Vad hade de som jag inte har?

.. Förlåt. Skyll på vinterdepressionen. Som han drog mig upp ur förra året. Nu är jag där igen. Utan någon som kan rädda mig. ÅH, det blir bara värre för varje dag. Känns som hjärtat kommer slitas ur min kropp.

helvete

idag väger jag alldeles för mycket (63.7) och jag undrar HUR FAN KUNDE DET BLI SÅ?! jag går till och från jobbet 30minuter, jag åt många gånger men inte så mycket varje gång. jag måste tyvärr äta frukost, lunch, mellanmål och middag. finns inte så mycket jag kan göra åt det. eftersom de två mellersta målen är på jobbet med andra som måste äta. äter inte jag kommer frågona "varför äter inte du? äter inte du vill inte jag heller äta". jag måste vara en förebild.

måste skärpa mig. mår sämst när det är såhär. 

men nu: pokerface på jobbet. (fast jag älska jobbet, för det mesta)

Gårdagens morgonvikt: 62.8

Dagens morgonvikt: 62.5

= -0.3

Inte mycket. Men någonting.

och det är det som räknas.

Ska snart röra mig mot jobbet. Har haft en helvetesnatt. Drömt om "nya lasermannen". Drömt om hur någon jagar mig, våldtar mig, bryter sig in i mitt hem när jag sover. Jag är alltid rädd för det här. Även när jag är vaken. Jag är rädd för att bli överfallen, misshandel, våldtagen. Hur fan tar man sig upp ur de hålet man hamnar i? De som klarar de är starka. Folk jag beundrar. Jag skulle aldrig klara det.

Folk undrar hur jag orkar vara rädd hela tiden? Och jag brukar ställa motfrågan: hur kan du inte vara rädd?

"för allt som händer har en mening", "man kan inte styra över det". MEN HALLÅ, det är fortfarande läskigt. Jag är paranoid. Jag är mörkrädd.

Jag tror inte att det kommer hända. Men varför skulle jag bli skonad? Det händer ju hela tiden i min lilla stad. Inte våldtäkter kanske, men misshandel, rån, överfall, inbrott.

Aja.

Godmorgon anyhow finingar!

Jag har alltid varit en person som väntar. Jag väntar alltid. På ett eller annat sätt. Jag väntar på att E ska inse att han saknar mig och kommer tillbaka. Det känns som jag alltid kommer vänta på det. Precis som jag väntade på Mr X. Och varje gång han ville ha mig så stod jag där med öppna armar. Och nu med E har jag samma känsla. Skulle han komma tillbaka skulle jag stå med öppna armar, och försöka fixa allt. Om något skulle gå fel skulle det va mitt fel. Precis som det var med Mr X.

Mr X kändes som ett beroende. Jag saknade honom, jag grät, jag väntade, jag välkomnade honom tillbaka med ett leende och när han försvann så grät jag igen och allt började om igen. Saknaden, tårarna, väntandet och välkomnandet. I nästan 2 år höll jag på att vänta, sakna och gråta. Jag gav inte upp. För jag visste ju att om han kom tillbaka var jag tvungen att finnas där. För han var ju Han med stort H.

Sen i december fick jag kontakt med E. Vi pratade. Han lyssnade. Han brydde sig. Han gjorde mig glad. Jag satt och väntade på hans sms i flera timmar innan de kom. Satt med telefonen i handen och varje gång den vibrerade fick jag ett leende på läpparna.

Tiden gick, och allt kändes så jävla bra. Vi träffades och allt blev bättre, tyckte jag. Mr X var borta. Jag kände ingenting för honom. Här hade jag någon som kändes MER rätt än vad det gjorde med Mr X, och det trodde jag aldrig jag skulle hitta. Sen en dag så försvann allt. Han svarade inte. Han försvann. Ignorerade mig. Han fortsatte sitt liv. Glömde mig.

Då började historien om. Jag började vänta. "en dag kommer han skriva. han kommer inse". Fick höra att han legat med den och den och den och den och den. Han hade t.o.m en tjej han träffade ett tag. "men inget enligt facebook, så då räknas det inte" sa mina försvarsmekanismer.

Jag fortsatte vänta. Jag grät. Jag saknade. Jag väntade ännu mer. Sen helt plötsligt fick jag ett sms. En ursäkt. Jag fick orden skrivna "ja, jag vill ha kvar våran kontakt" - det jag väntat på! Jag visste att det skulle komma. Lättnaden. Han VILLE ha kontakt.

Tystnad. Ingenting. Skickade ett sms. Fyllesms. Frågade vart han tog vägen, vad hände med att vi skulle ha kontakt. Mer tystnad. Jag skickade fyllesmset den 2 oktober. Det är fortfarande tyst.

Jag vet att det är fel, men det värsta är väl inte att det är tyst..

Det är att jag fortfarande väntar med öppna armar.

Godmorgon!

Eller jag har varit vaken ganska länge faktiskt, vaknade strax efter åtta men jag ligger fortfarande kvar i sängen. Tittar ut genom fönstret, regn, suck, fan.. Nu kommer säkert min kompis dissa våran promenad, vilket gör att jag måste gå själv. Sugigt. Hoppas det slutar regna.

Hursomhelst, vägde mig imorse för första gången på några dagar.

Sist vägde jag 63.5 (kill me) och idag vägde jag 62.8, så det va ju bra. På sitt sätt.

Jag tänker inte säga "åh nu ska jag kämpa" - lalala historien. För jag vet att det går åt helvete då.

Så fort jag yttrat de orden så går det åt helvete. Istället så gör jag inte det

Jag kör mitt egna race och hoppas det fungerar. Måste ner till 5* till nyår iallafall. Det klarar jag.

Hoppas ni mår bra, och att det går bra för er.