Tisdag idag

61.1 kg

2 knäcke med smör

1 mandarin

Snart gå till jobbet

Avslutar dagen med spinning

Det är tisdag.

Vägde mig imorse och fick en smärre chock: 60.8

Jahaja. Då har jag ändå tryckt i mig chips, cola och kexchoklad på morgonen..

                 Jappjapp. Farsdag idag.

Världens bästa pappa ♥ när han vill, och orkar.

Jag kan inte sova. Som vanligt på helgerna känns det som. Känns som det vore meningslöst att sova, istället låter jag mina fingrar springa över tangentbordet och skriva ut mina känslor. Precis som man behöver ibland. Ibland undrar jag hur känslorna kan ta över hjärnan, som nu. Det här är helt impulsivt. Jag har inte alls planerat vad jag ska skriva. Jag bara kände i benen, i magen, i hjärtat att jag var tvungen att skriva. Om allt och ingenting. Precis som vanligt.

Jag vet inte varför. Eller okej. Jag erkänner. Jag har en anledning varför jag har ont i kroppen, i själen.

Jag gick igenom min facebook och kom till inlägget i juni när S skrev att han skulle köpa en present till mig (vilket han gjorde, en tshirt som jag förövrigt av en slump har på mig just nu. Rätt roligt.) Och nu så la jag upp en sak på facebook, en reklam, som jag tycker om. Och så skriver han "Haha, våran reklam ju :)"

Vad våran? Det var aldrig våran eller va det våran? Va det någonsin någonting som va vårat? Redan första veckan fick jag ju ett sms om att vi inte klickade. Ändå träffades vi flera helger på raken, gjorde våran sak. Pratade väl lite då och då. Han åkte utomlands och då fick jag det där meddelandet i loggen om att han skulle köpa något fint (en tshirt kanske inte är fint, men det är ändå.. något..). Vi träffades samma dag som han kom hem trots att han var jetlaggad och jättetrött. Sen drog jag iväg, pratade väl inte direkt när jag var borta, någongång bara. Samma dag som jag kom hem kom han över. På hans iniativ. Vi låg med varandra på hans födelsedag.

Jag fattar inte. Varför all denna tid om man inte är intresserad? Varför fick jag en tröja om vi bara va KK's. För man ger väl ändå inte presenter till sin KK. Varför berättade han så mycket för mig om vi ändå inte klickade. Visst inga komplimanger och sån skit, utan mer saker om sig själv. Om sina ex.

Varför?

Det är den enda frågan som snurrar i mitt huvud när jag tänker på honom. Vad har alla andra som jag inte har? Vad gjorde att jag inte var värd att satsa på. Varför klickade vi inte? Som jag tyckte. Han tyckte inte. Jag förstår inte.

När han följde med mig hem förra veckan kysstes vi aldrig. Vi hade bara sex. Som en jävla prostituerad. Fast med mys efter. Så inte alls som en prostituerad. Jag vet inte. Jag orkar egentligen inte fundera. Jag vet att jag inte kan stanna här, men jag vet inte vart jag ska fortsätta. Han har varit med sen i mars. Han är en av de få människorna som jag inte blir äcklad av när jag tänker på att de ska röra mig. Nästan alla andra jag ser blir jag äckad av och jag förstår inte varför.

Det här är inte kärlek. Det har är ren jävla attraktion, ändå är det så svårt att släppa. Just för att jag saknar det. Jag ville aldrig släppa det. Det var så bra. För mig. Men det räcker ju inte. Jag är inte tillräcklig bara. Jag vill bara vrida tillbaka tiden till det där i somras. Det var så bra. Det var mysigt. Det var.. det jag visste. Jag hatar att veta att jag måste släppa men att det inte riktigt går hur mycket jag än vill. Jag är äcklad av att han ligger med andra, samtidigt som jag är avundsjuk. Jag vill ju också. Jag vill vara den som han håller om när han sover. Jag vill inte att det ska vara massa andra.

Det hade räckt. Att det var som förr.

Bara tills jag träffar någon annan.

För jag vet inte hur man är helt själv.

Utan att ha någon som jag vill vara med.

Finns det någon för alla, eller är det bara vissa som lyckas och vi andra får stå och titta på och vara glada för deras skull? Nej fuckit. Jag hatar nätter. Mest av allt i världen (efter krig, sjukdomar, och annat som man ska hata).

Cuz' I just don't wanna be alone.

Not tonight. Well, never darling.

Igår fick jag ett fint sms.. "Hur mår Stockholms bästa?"

Vem var det om inte E? Gamla fina E. Som sårat mig så många gånger utan att han ens vet om det. Han som har fuckat min hjärna så många gånger. Så många gånger jag har överanalyserat och gråtit och varit glad över några få ord. Han tyckte iallafall att jag skulle fara ner till honom. Helst nu i helgen. Fast det tycker jag känns lite hetsigt med tanke på att vi inte pratat så mycket. Men hade jag vågat hade jag satt mig på första bästa tåg - man är bara ung en gång sägs det.

Smsade S i lördags och fick inget svar så damn it, jag orkar inte. Han är borta nu. Okej? Jag orkar inte.

Jag borde börja satsa på mig själv istället för att vara den här lerklumpen som jag är. Jag väger typ stadigt på 62 kg och stannar där. Orkar inte ta tag i mig själv. Ska försöka skaffa mig ett gymkort och prova mig fram, annars går jag tillbaka till simhallen. Där jag egentligen borde stanna. Men jag vill dansa. Dansa bort fettet som dallrar. Som alla hatar. Mest jag. Jag kommer aldrig bli lycklig när jag håller på såhär.

Vet inte vad som hände faktiskt..

Var ute med ett par vänner, drack inte så mycket så va hyffsat nykter. Jobbiga killar överallt. Måste folk hålla på och röra på en? Jag menar.. Är jag ute och dansar med mina vänner betyder det inte att jag vill ha en gungande kille bakom mig. Faktiskt. Och fick världens sämsta raggningsförsök av en kille som antagligen försökte få hem mig som kvart-i-tre-ragg. S gick förbi, tittade på honom och där kom han som en riddare och frågade om jag ville ha hjälp. Fick en kram, han gnällde lite om att han skulle inte vara hemma förrän halv sex på morgonen. Sen vare dags att gå hem.

Slängde iväg ett sms "ja orkar du inte åka hem så vet du vart jag bor, :) haha" och fick svaret "ringer när jag är klar ;)"

Hej chockad tjej när han faktiskt ringde en timme senare. Det trodde jag aldrig. Hursom kom han hit. Pratade lite. Myste lite. Hade sex. Sov nära varandra. Vaknade till. Hade sex. Låg och pratade. Han åkte hem. Där har ni min natt typ. Jag fattar inte vad det vad som hände. Han fick däremot sms av en brud som bor i min grannstad som jag inte fick läsa. Men kom igen, klart jag ser namnet. Facebook:ade upp henne. Ahaja. Ganska söt. Ja det är ju ändå inte meningen att det ska va vi så det är dags att inse. Förstå. Och gå vidare. Han kommer aldrig växa upp helt. Lite äcklad egentligen. Men ändå är han ju så fin. Jag måste väl få träffa en annan snart, någon som tycker om mig. Aja. Crazy cat woman med 16 katter är ju inte heller fel.

BV verkar skitsur också. Kul. Nya vänner tack?

Ibland undrar jag varför jag inte uppdaterar oftare, eftersom jag vet att jag mår bättre av att få skriva av mig. Ändå tänker jag "Jag gör det sen" och det blir aldrig av. Det finns så mycket som jag glömt berätta, ta t.ex förra lördagen när jag va på halloweenfest och vem var där, jo självaste S. Han "räddade" mig från en kompis som blev lite väl närgången och sen möttes vi vid bussen igen. Som inte gick på 1 timme. Så han värmde mig. Och sa "Fan att man inte kan sova hos dig" för han hade sin kusin med sig. Som behövde komma hem till S. Det var så surrialistiskt. Det var som en dröm. Även fast ingenting hände så va han bara där, och va snäll. Lite närhet som jag behövde. Skulle velat ha mer, men ibland får man nöja sig med det man får. För det lär ju inte bli igen. Känns det som. Vi har ingen kontakt i stort sett alls. Hälsar, fine. Men det är det. Nu satt vi i över en timme och pratade.

Och ja, jag har svårt att släppa den här människan. Precis som med alla andra. Jag kan bara inte. Jag har nog inte riktigt släppt E heller. Inte riktigt.

Nu ska jag dra iväg till jobbet, jobba ett par timmar och sen förhoppningsvis dricka lite vin. Så nu vet ni att jag lever. Och fortfarande tänker på S. Ingenting är nytt i mitt liv alltså.