En månad har jag kallats flickvän.
Idag har jag varit din i en månad.

Jag minns det fortfarande som igår. Både när vi träffades, när du sa att du tycker om mig, när du ringde och sa att du var kär i mig. Det känns som igår du skickade förfrågan om ett förhållande på facebook. Även fast jag redan visste att det var vi så kändes detta som ett stort steg. Detta steg. Detta steg att bli officiella inför alla.

Saknanden att inte få se dig varje dag gör fysiskt ont. Det skär i hjärtat när jag vet att du inte mår bra på nätterna. Jag önskar jag kunde göra något för att få bort allt ont som har hänt dig. Jag har aldrig känt såhär förut. Hur det seriöst fysiskt drar åt i hjärtat så fort du skriver "ångest".

Jag vet att jag sagt förut att jag nog aldrig känt såhär, men jag har ALDRIG känt såhär mycket för en annan människa. Jag har aldrig litat på en människa så mycket som jag gör nu. Jag har aldrig varit så rädd att en person ska försvinna som jag är efter jag träffat dig. Vi är båda skadade på olika sätt, vi har vart med om mycket lika och mycket olika saker. Vi är båda fortfarande rädda.

Men om jag fick dig att förstå att jag aldrig kommer försvinna, att jag vill vara din föralltid. Jag vill se oss fira 1 år, jag vill se oss flytta in i en lägenhet tillsammans, jag vill se oss som föräldrar, jag vill se en framtid med dig. Det kanske är tidigt, men jag vill. Jag vill så otroligt mycket.. Du betyder så sjukt mycket för mig. Och jag kan inte ens tänka mig en framtid utan dig.

Du fanns inte med förut. Men du förtjänar mer än den jag var förut. 

Men Du är min framtid.

Fina fina A

Jag vet inte vad du har gjort med mig. Helt plötsligt känns det inte livet så jobbigt. Helt plötsligt känns det som att jag faktiskt har hittat rätt. Du förstår inte hur glad jag är att jag träffat dig.  Hur mycket du betyder för mig. Vi har bara känt varandra i 72 dagar. Men det känns som du känt mig hela livet. Du har kommit mig närmare än någon annan någonsin gjort. Du har varit min pojkvän i snart tre veckor. Du har förtrollat mig. Det här är den sjukaste känslan jag någonsin varit med om.Du har fått mig att glömma alla mina principer, alla mina regler om hur det ska vara. Vi har gått så fort fram att det nästan känns omöjligt. Men man kan inte kämpa emot det som känns rätt. Du är rätt.

Jag är så rädd att det ska gå för fort, för om vi går fort nu.. Vad gör vi sen? Slutar det sen? Jag vill inte att det här ska sluta. Igårnatt när vi låg och pratade i sängen. När du frågade mig om jag var blyg med känslor mellan oss. Jag visste direkt vad du menade. Hjärtat klappade mycket fortare. Alla känslor blandade sig på samma gång. Samtidigt som jag visste vad du ville att jag skulle säga, vad jag ville säga. Men ändå snurrade tankarna i huvudet.. Vad händer när jag sagt det? Det har bara gått lite mer än två månader. Men när du började gråta, jag har aldrig mer velat göra allt för dig. Jag vill inte vara den som orsakar smärta, jag vill vara den som gör dig lycklig. Jag vill göra dig lika lycklig som du gör mig. Jag vill vara den som du är för mig. Men när jag väl sa det.. det kändes så naturligt. Det kändes inte jobbigt. Det kändes bara rätt. Det spelar ingen roll om hur länge vi känt varandra. Alla jag trott på förut är borta.

Allt är från och med du.

A, Jag älskar dig.

Nu har jag varit A's flickvän en vecka.

Sjukt att jag skriver det, alltså att det är sant.

Det sjuka är hur rädd jag redan är att förlora honom. Jag är rädd för att han ska inse hur jag egentligen är och försvinna. Jag är rädd att han ska hitta någon som är bättre. Jag har sagt det här till honom. Det är konstigt. Att jag skulle hitta någon som jag skulle våga visa mig svag för. För jag litar på honom. Jag vet att han har det jobbigt han också, precis som jag. Han vågar erkänna för mig. Han berättar saker som han aldrig berättat för någon annan. Och jag lyssnar. Lyssnar och lyssnar. Säger knappt någonting om mitt liv. Tänk om han hade vetat en tredjedel av den här bloggen. Tänk om. Men nej, jag kan inte berätta. Han kommer tycka att jag är störd.

Vi pratade om ångest igårnatt. Han sa att han haft självmordstankar en gång i hela sitt liv. Jag minns när jag va 13. Då funderade jag på hur jag skulle ta livet av mig varje dag i nästan ett år, för jag ansåg inte att jag förtjänade att leva. För att jag ansåg inte att någon brydde sig ändå. Sen har de bara kommit tillbaka när jag haft ångest nu. Men jag vet ju att jag aldrig skulle göra det. Jag har bara velat försvinna för ett tag. Självmord är ett beslut som är permanent på ett problem som oftast går att lösa.

Men jag är så glad att jag har honom. Jag kan inte förklara hur ont i hjärtat det gör när han berättar om saker som hänt honom. Jag vill bara ta hans smärta och ge den till någon som förtjänar den mer. Han gör inte det. Han är världens bästa. Det här är inte något jag bara säger. Jag tycker faktiskt det.

Trodde aldrig att det skulle va såhär att vara kär.