Märker att jag inte har koll på mitt liv. Skrev att jag vägde 62. Bullshit. 63.5 imorse. Love my life. Däremot frågade en kollega idag om jag gått ner i vikt, för jag såg så smal ut? SAY WHAT? Jag ser ut som en överviktig blåval.

Verkligen..

Love my life.

Lite updates från mitt liv:

- Jag väger typ 62 kg just nu.

Allt jag kan tänka är "fet fet fet fet" och just nu är jag jävligt fet. Men har tappat all motivation som jag hade. Snälla någon, ge mig lite?

- Jag träffade S i fredags

.. eller okej, inte överdriva. Vi träffades inte, jag såg honom. Han hälsade inte ens, inte ens när min kompis typ knackade honom på armen så fortsatte han bara gå. Så jag smsade och frågade om vi kommit till det stadiet att vi inte ens hälsar, fick till svar att det inte var mitt fel utan att han inte mådde bra och orkade inte. Så då hälsar man inte. Skitsamma. Han är inte lika snygg längre, tro det eller ej. Kanske för att jag fick mina misstankar om att han gick hem med en ful 93a häromhelgen bekräftade av en killkompis. Så fuck that.. (Synd dock, han kunde ju sina saker)

- Min kompis som sa att hon mår dåligt har tid att träffa alla.. utom mig.

Jag berättade väl om min kompis som sa att hon tror att hon är deprimerad? Hon ja. En av mina närmaste vänner. Vi bor typ max 30 minuter ifrån varandra och träffas aldrig, för våra jobb går inte riktigt ihop. Och när hon väl är ledig så jobbar jag och tvärtom. Men.. Hon har tid att träffa sin pojkvän  typ hela tiden. Hon åker till honom och han kommer hit och då orkar hon minsann gå på bio och sånt. När jag frågar orkar hon inte. Jättekul. Verkligen jättekul. Speciellt eftersom det är jag som får hjälpa henne sen. Hennes förra långdistansförhållande gick inte så bra (hon var ju tillsammans med E's kompis.. "Min" E) och vem fick ställa upp då? Jo jag. Vem har alltid ställt upp? Jo. Jag. Och nu orkar hon inte ens träffa mig, eller har tid för hon ska träffa sin pojkvän (och han bor i tjottahejti). Så ja. Kul.

- Jag var jättefull i fredags

 Det var länge sen jag var SÅ full.. Träffade en kompis, eller aa, ni minns kanske RE? Han körde oss hem, och sen fick jag sms om att han ville "sova" med mig. När jag skrev att han fick komma om han ville men att jag antagligen skulle däcka rätt fort och att det kanske inte skulle va så kul så höll han med. Jag menar.. SOVA? Då ville han inte sova. Då ville han annat. Annars hade det inte spelar någon roll om jag däckat.  Men han ville garanterat inte sova. Även fast jag varnade honom redan när an sa att han skulle hämta oss att jag var JÄTTEfull. Han sa att han inte brydde sig. Så blame it on yourself, RE.

.. Jag har aldrig varit så bakfull som igår. Jävlar vad dåligt jag mådde fram till klockan 17 alltså. Det va ett tillräckligt straff för resten av mitt liv.

Jaa. det var väl det.. Jag lever iallafall. Men jag är fattig på killar (och ja, sex) i mitt liv just nu. Så får väl börja träna istället så jag kan ersätta det. Äta är dumt att göra. Eller ja, iallafall som jag gör. Det är jääävligt dumt.

Jag är så blåögd. Och då handlar det inte bara om mitt utseende. Jag är naiv. Jag tror oftast det bästa om människor tills jag alltid blir bevisad motsatsen. Det är inte många jag har i mitt liv som ALDRIG svikit mig..

.. och på tal om ingenting så erkände en kär vän till mig igår att hon tror att hon är deprimerad. "tror"? men ja, hon kanske inte mår bra. hon är inte djupt deprimerad iallafall. men vad är jag att döma? jag mår inte heller bra, och jag orkar ändå fortsätta leva. skulle iofs inte kalla mig deprimerad, även om tester på internet sa det. jag orkar inte heller varje dag gå upp, eller göra vardagssysslor, eller tvätta håret, eller raka mig, eller bry mig om mitt utseende. Äta gör jag oavsett. Äta för mig är tröst. Det är fel. Mat är inget substitut. Mat är INTE något man ska ersätta känslor med. Men det gör jag. ibland önskar jag att jag tappade matlusten som alla andra när de mår dåligt, men jag är snarare tvärtom. trist. och jag har blivit jättefet nu. PLUS förkyld. FML, är allt jag säger.

Jag längtar till dagen jag kan logga in och skriva "Idag mår jag bra" istället för att skriva "idag mår jag verkligen inte bra". Precis som vanligt. Nu är det allvar. Tar jag inte tag i mig själv nu kommer jag aldrig palla leva. Jag vet att jag sagt det förr men nu är mitt självförtroende så borta så jag vet inte.

Mr X och jag bråkar varje gång vi ses (sist kallade han mig bitch utan anledning..) och S är borta. Vi träffas inte längre. Det är lite jobbigt. Men jag försöker att inte bryr inte. För jag skulle inte vilja visa min kropp just nu. Jag mår inte bra med den. E och jag fyllesmsar - till vilken nytta? Det kommer aldrig bli densamma. Flirtade lite med killen jag låg med när S var bortrest också, gick åt helvete - Förvånad? Nä. Vem vill ligga med en blåval? Jag behöver bara lite bekräftelse. Lite falsk kärlek..

 Fcuk it. Fcuk everything. Nu ska jag se lejonkungen och gråta mig till sömns.

Roar mig med att måla naglarna

Planerar mitt nya liv.

Det här är inte bara för att gå ner i vikt.

Det här är för att jag ska orka leva.

Det här är för min skull.

Just nu hatar jag mitt jobb, för jag har ingen där jag tycker om. Jag har en, max två personer. Jag hatar att behöva gå dit, jag hatar att gå och lägga mig i tid för att orka gå upp på morgonen - för jag vill inte gå upp på morgonen för jag hatar att gå till jobbet. Jag hörde på radion idag att om man inte har det bra socialt på jobbet så kommer man dö i förtid. Och det kändes typ som att jag skulle dö idag isåfall. Så illa är det. Ändå skrev jag på ett längre avtal för att få pengarna. Och jag är egnetligen bra på mitt jobb, trots att jag inte orkar engagera mig. Jag fick tom höra idag av min bästa kollega att jag skulle bli världens bästa förskollärare, om jag ville. det var skönt att höra, trots att jag hatar min arbetsplats. men ja, till januari får jag stå ut.

Därför måste jag ta till träning. Då kan jag få ut lite aggression. Då kan jag pressa mig själv lite. Köra lite vattengympa. Köra lite olika pass på vårat gym, om jag inte vågar gymma. Det är bättre än inget. Och jag kommer få ett bättre liv. Starkare. Snyggare. Modigare. Bättre. Kanske ett liv jag vill leva. För just nu trivs jag inte.

Jag kommer antagligen faila, som min mamma sa "Du är inte ens sån person som lyckas". Men jag ska göra mitt bästa. Köpa nya fina träningskläder. Jag ska prova mig fram. Det kommer bli bra.  För jag är så trött på mig nu. Men jag vill tycka om mig. Jag vill älska mig själv. Och jag kan visst lyckas. Du ska allt få se.

Hela världen ska få se att jag kan.

Jag hatar det här.

Jag hatar att jag inte kan sluta tänka på min och S sista fredag.

Hur han höll min hand i sömnen, hur han låg och kramade mig.

Jag hatar att jag inte kan sluta tänka på alla andra tjejer han varit med efter.

Eller jag vet ju egentligen inte om det är så. Men jag kan tänka mig.

Jag vet ju hur många sms han får varje gång han vart här av olika tjejer.

och jag förstår dem. Jag skulle också smsa om jag visste att det fanns en chans.

MEN..

Jag får bara inse att det är över. Over n' out. Gone with the wind. Easy come, easy go. (Jag menar.. han skrev nyss att han var sällskapssjuk på facebook. Om han hade varit desperat hade han hört av sig till mig för han vet att jag alltid är sällskapssjuk. Däremot bra att han inte gör det för jag hade fått säga nej. Jag har faktiskt mens. Första gången på länge..)

Jag vet inte om jag berättade att E skrev ett sms där han skrev att vi nog bara borde vara vänner med tanke på att vi bor på olika delar av landet. Och jag menar.. Det är väl okej, för jag vet inte om jag tror på distansförhållanden. Tycker mest att det är massa tjaffs och framförallt väldigt dyrt. Iallafall när det gäller typ 45-50 mil. Så fine tänkte jag. Inte mer med det.

Men ändå smsar han om att jag ska komma dit och saker som hänt när vi träffades (var ju där 10 dagar ett sportlov förra året. Bästa sportlovet ever!). Så han minns ju iallafall. Men jag förstår inte.. Varför kom han tillbaka? Har han seriöst saknat mig? För det kan ju inte bara handla om att ligga, för då hade han ju valt någon närmare. Som sagt - jag bor 45-50 mil bort, det är inte bara att åka över. Det handlar om lite planering faktiskt.

Vissa stunder har jag sånt sug att åka och träffa honom. Bara vara med en kille en hel helg. Leka "pojkvän-flickvän". Laga mat, mysa, ha sex. Ja, ni vet. Han har trots allt flyttat hemifrån nu. Men jag vågar inte. Tänk om.. TÄNK OM jag skulle bli kär eller någonting. Då skulle allt rasa.

Jag måste sluta fokusera på killar. Jag är tjock och ful och har alldeles för mycket psoriasis just nu. Jag måste fokusera på mitt yttre. Jag måste gå ner i vikt och jag måste sköta min psoriasis. Jag måste färga håret och jag måste sköta min hud. Okej Lis? Det är dags nu att ta tag i ditt liv. Du kan inte leva såhär. Hur du gör det eller så är skitsamma. Du måste bli nöjd med ditt liv. Du kan inte äta 4 kexchoklad på en kväll och dricka 6 colaburkar (ja, det var lindrigt sagt). Du måste komma igång. Du är så jävla fin egentligen, bakom allting. Du behöver bara komma fram. Och då kommer du bli gladare för du slipper oroa dig över hakan som ibland blir alldeles för många. Okej? Det här är inga problem. Du har klarat det förut. Du kan göra det igen.