Ibland börjar jag undra vad livet egentligen är bra för

Varför är det egentligen värt att leva?

Hur vet man att man lever fulländat. Bara för att det känns som det i stunden, hur vet man i längden att det är det som är bra? Jag har aldrig känt att jag lever fulländat. Jag tycker alltid att det känns som att det saknas något. Men jag vet aldrig vad. Vet inte heller vad jag ska göra åt det. Hur ändrar man något som man inte vet är bra eller dåligt till något som man inte vet hur man ska få bra? 

Härom kvällen, eller ja natten egentligen, låg jag och funderade över om jag egentligen behöver gå i terapi. Jag börjar ana att min mörkerfobi och mina mardrömmar har en anledning. Men jag vet inte vad för anledning. Men man drömmer väl inte mardrömmar, så man vaknar kallsvettig och hjärtklappning när man snart fyller 24 år? Har såna perioder. Ofta vid den här tiden på året. Vet inte om det är en vinterdepression som gör det. För jag mår alltid sämst vid min födelsedag.

Eller är det något som jag inte har bearbetat. Föräldrar som bråkar. Föräldrar som dricker. Har aldrig funderat på hur det påverkat mig som liten. Har även börjat inse att jag tror min pappa rökte weed när jag var yngre. När jag kliver in hemma hos min kompis pojkvän luktar det som det alltid gjort hos pappa. Det är inte omöjligt så att säga. Jag vet inte. Har aldrig förstått mig på droger. Kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig provat någonting förutom alkohol. Men jag kan förstå att man behöver något att hjälpa en förstå och klara av den här världen. För vem förstår den här världen? Inte jag iallafall.

Sen senast jag skrev så började A iallafall gå i terapi. A, min expojkvän, den mannen som fick mig att se livet lite klarare än innan, killen som fick mig att förstå att jag har ett värde här i den här världen. Ja, han. Han mådde ju väldigt dåligt ett tag så jag och hans mamma peppade honom till att träffa en kurator/psykolog/KBT:are. Jag vet egentligen inte vad han var. Under första mötet hade de pratat mycket om mig. Om oss. Och kuratorn/psykologen/KBT:aren hade sagt samma saker som jag gjorde. Att A visst älskade mig, men var rädd för det. Efter mötet berättade han det här för mig och frågade mig om jag stängt dörren helt för honom. I chock svarade jag att jag inte visste. Och han svarade "vi kan väl ta det som det kommer"

Vad innebär det här? Ta det som det kommer. Hursom. Spenderade nästan två veckor hos honom vid jul och nyår. Kändes som när vi var tillsammans. Hade så mysigt och roligt och mådde i vissa stunder så jävla dåligt. Vad innebär det här? Ska jag fortsätta som att vi vore tillsammans eller borde jag ta ett steg tillbaka o ställa ett dilemma? Vad fan ska jag göra? Nu har det gått en vecka sen jag åkte hem och vi har knappt pratat. De två sista dagarna ville han inte ens ha sex med mig. 

Så ta det som det kommer, om jag ska tolka det från nu, är det att vi inte är någonting igen. Att jag borde backa. Och jag antar att det är det jag ska göra. Men det är så synd. Jag önskar att han kunde älska mig. Jag behöver någon som älskar mig. 

Det kom jag och tänka på också när jag låg i sängen härom natten och funderade. Jag tror inte att någon egentligen älskar mig. Och om någon gör det så märker jag inte det. Det finns säkert folk som skulle sakna mig om jag försvann och så, men jag tror inte att någon älskar mig. Det är jävligt jobbigt att förstå. Min pappa har sin tjej och hör aldrig av sig och när han väl hör av sig så vill han ändå inte träffa mig, min mamma har sin nya pojkvän och hänger hos honom (på andra sidan landet) mer än halva tiden av en månad. Hon skulle inte ens vara hemma på min födelsedag för att vara hos honom. Men nu har hon ändrat sig för att det är en begravning samma dag och hennes kille kommer hit istället då. Men inte för MIN skull, utan för alla andras skull. Mina vänner har inte ens frågat hur jag mår de senaste dagarna, veckorna. Det senaste jag hörde, när jag inte hörde av mig först vill säga, var att en tjej vart sur på mig för att jag var negativ den enda dagen jag var positiv den veckan. Fattade ingenting. Så är fortfarande fucked på henne, för jag förtjänade inte den skiten hon langade på mig. A har sitt spel att fokusera på, precis som när vi var tillsammans. jag vet att jag sa det då också men jag kommer aldrig komma i första hand för honom. 

Inte förrän jag knullar med någon annan. Då har jag plötsligt förstört hans liv. Är inte det konstigt? att jag förstör HANS liv när jag försöker leva mitt eget utan att hänga kvar vid honom? Det har iofs bara hänt en gång. Egentligen en och en halv, men den andra räknas inte. Men det är ändå jobbigt.

Jag kommer aldrig räcka till.

Borde ha lärt mig det vid det här laget.