Jag är inte perfekt. Jag är egentligen rätt normal. tror jag.

Jag har tidigare under min tid på den här bloggen ändrat väldigt mycket på min historia. Inte om det jag vart med om eller hur jag känt, utan snarare namn och släktrelationer oftast. Allt för att ingen ska förstå vem jag är. Jag är så jävla rädd att någon ska fatta att det här är jag. Alltså att det här verkligen är JAG. Inget bullshit, inget "jag mår fint, hur mår du?" utan JAG. Mina innersta tankar. Mina innersta känslor. 

Jag har tidigare gjort mycket dumt. Jag har aldrig skadat mig rent fysiskt för att jag inte vågat. Däremot psykiskt. Vilket jag har tänkt på många gånger. Hur egentligen mitt hetsätande, svältande, kompenserande, tränande, sex, alkohol. Jag har aldrig provat droger. Mer än alkohol, vill säga. Och jag vet inte om jag är glad eller ledsen över det. Egentligen är jag väl glad för hade jag provat hade jag väl vart fast. 

Ibland brukar jag tänka på hur skönt det vore om jag bara blev gravid. Fick någon att lägga all kärlek på, som ingen tar vara på eller jag har att lägga på. Som kunde ta mig bort från alkoholen, okej, jag dricker inte mycket längre men när jag väl dricker så blir jag rätt full och gör dumma beslut. Som att gå hem med killar jag inte vill ligga med. Typ för att straffa mig själv. För jag vill ju inte vara med dem. Men ibland gör jag ju det för att glömma. Få lite komplimanger, få lite närhet. Sen mår jag alltid så jävla dåligt. Sist spydde jag efter för att jag mådde så dåligt.

Den där jävla ångesten. Ångesten som gräver i bröstet. Som gör allt mörkt inombords. Som jag aldrig blir av med. Den ligger där. Stryper mig. Gör att jag inte kan andas. Gör att jag vill gråta men det går inte. Ångest. 

När jag träffade A skrev jag här i bloggen, för exakt två år sen när vi  fortfarande var tillsammans
"Jag älskar mig själv mer nu än vad jag gjorde förut. Kanske för att jag har insett att jag har ett värde. Kanske, kanske inte. Kanske för att jag blivit äldre och visare. Jag va 16 när jag började skriva, nu är jag 22 år."

Nu är jag 24 och jag hatar mig inte lika mycket som när jag var 16 men jag har också glömt bort varför jag ska älska mig själv. Som återigen..

Om ingen älskar mig - varför ska jag göra det? 

 

katter

20 april 2015 21:30

för att du ska vara nöjd med dig själv, för att du ska kunna leva ett liv med egengenererad glädje utan att behöva vara beroende av andra, för din egen skull, för att du ska må bra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sist jag skrev så berättade jag att jag nyligen fått veta att en släkting var döende i en sjukdom. En person som alltid varit en stor del av mitt liv och min uppväxt. En perso som alltid stöttat mig.   På lördag är det en vecka sen hon gick bor...

Godkväll Update sen senast: Fyllt 25, flyttat hemifrån. Det var det.   Alltså jag visste ju att den här dagen skulle komma. När jag skulle inse att jag inte betyder någonting för A. Det är klart jag visste att dagen skulle komma. Men någonstans...

Senaste gången jag skrev var den 13 maj 2015 Nu är det den 16 januari 2016   Jag trodde ingen läste det jag skrev, men ändå har jag fått två kommentarer om varför jag inte skriver. Svaret är egentligen simpelt. Jag har inte haft något att skr...

Suttit i snart två timmar i soffan utan att ta tag i mitt livDet är ju knappast så att jag inte har någonting att göra nu Jag har bara ingen lust   Ingen motivation. Ingen inspiration.   Borde skriva klart diskussionsdelen i min c-uppsats, ...

Fick en fantastisk kommentar av Maria i slutet av februari som skrev "Vill bara skicka en kram. Vet hur det är att vara ensam och inte ha någon att prata med. Jag hittade just hit och har läst lite, så du är inte ensam <3"   Blir så himla glad...