Om man träffar en snygg 94a, som är asbra på att kyssas..
Är man för gammal om man är 91a?

(jag visste inte att han va 94 förrän efter vi börjat pussas så varför sluta då när misstaget redan är gjort?)

Kära mamma.

Jag vet att du aldrig kommer se det här, men jag behöver ändå skriva det efter kvällens bråk. Precis som vanligt när du sovit dåligt och druckit alkohol. Precis som varje gång. Det börjar som en vanlig diskussion, sen kommer det. Hatet. För det är det jag hör. Det är hatet mot mig. Det spelar ingen roll vad du säger. För allt jag hör är "Du är sämst, jag hatar dig. Du är värdelös". Och det värsta är att idag när du skrek så mådde jag bara sämre och sämre. Jag kände mig misslyckad. Värdelös. Det spelar ingen roll vad du säger, för det är så jag känner. Du kan därefter försöka intala mig att du "älskar" mig, men jag tror dig inte. För jag tror inte att den man älskar skriker man så åt. Även om du inte säger det jag hör, så är det det jag hör. Och ju mer du skriker desto mer hatar jag mig själv desto mindre gör jag sakerna du ber mig om.

Ser ni cirkeln?

Jag försöker göra något bra - mamma nöjd - mamma trött/alkohol - mamma skriker - jag hör bara hat (oavsett vad hon säger) - jag känner mig värdelös - jag gör inget det mamma säger - mamma ännu argare - jag försöker göra något bra - mamma nöjd - mamma trött/alkohol etc etc. Ni förstår grejen?

När jag hör hatet så orkar jag inte ta tag i mitt liv och försöka bygga upp mig utan allt raseras. Jag blir trött och likgiltig, mamma ännu argare. Sen försöker man göra något bra för att mamma ska bli nöjd. Och ja, same story every month. Det värsta va när jag sa att jag försökte och hon hånskratta. Sen anklaga hon mig för saker pappa gjorde som jag var med på. Jag var 7-9 år. Min pappa sa "här bär den här" och jag bar. Det får jag NU i 21 års ålder skit för.

Det gör så jävla ont. Så jävla ont.

Förlåt att du mötte pappa, förlåt att du knullade utan kondom, förlåt att du födde mig.

Återigen är det en sån där dag när jag mår riktigt dåligt

Jag vet inte riktigt varför. Eller jag kan komma på många saker. Egentligen.

- Jag ska på släktträff = massa mat =  tjock = äter man för lite börjar de leta efter ätstörningar (pga av tre i släkten som haft anorexi/bulimi)

- Jag saknar att ligga med S. Varje gång jag ser honom, hör att han legat med någon annan så gör det så jävla ont.

- Jag saknar även E. Fast på helt andra sätt. Hatar att vi inte möttes vid ett annat tillfälle i livet. Hatar att han inte kan älska mig.

- Jag har gjort en liten förändring i håret, vilket gör att jag har blivit ännu fulare. Vilket gör att jag bara vill gråta varje gång jag ser mig i spegeln.

- Mamma bråkar med mig hela tiden för att jag är bitchig (för att jag mår dåligt - vilket jag inte kan berätta)

- Pappa har inte tid med mig pga sin "nya" flickvän

Och det värsta av allt att jag har ingen i hela världen att prata med.

Ingen som jag kan vara 100% ärlig med. Och det gör så jävla ont

Inte ens full kunde jag bli i fredags, ville bara bli full så jag kunde däcka

Men nej. Små lullig låg vaken och hatade sig själv hela natten.

Hur fan ska man orka hela livet? Blir det någonsin bättre?

5 minuter

I ett baksäte

Visst, detta kan låta som något väldigt kul. Sexuell-kul så att säga.
Men det är inte så jag menar.
Det var all tid jag fick med min far idag. Har inte träffat honom sen, ja februari någon gång..
Och jag fick sitta i baksätet i 5 minuter och få lite saker och sen va DE tvunga att åka.
Pappa och hans tjej.

Tack.

Men visst, kan du inte älska mig så behöver du väl inte det. Jag bad aldrig om att födas heller.

Haha sjukt

Jag har gått upp i vikt, 62 igår.

MEN

Jag har minskat 22 cm på hela kroppen.

Suger med vikten, älskar cm-minskningen.