Jag insåg precis en sak. En sak som faktiskt gör rätt ont.

Jag vet inte inte eran relation till era föräldrar. Mina föräldrar har vart skilda i många år, ungefär sådär 16 år. Sen har de försökt fixa allt några gånger efter det. Sista gången de separera måste jag varit runt 11-12 år kanske? Jag minns inte exakt hur  gammal jag var. Men jag minns exakt vad som hände den dagen. Jag minns exakt känslan. Jag hade sovit hos en kompis och kom hem när pappa stod och packa sina saker i svarta sopsäckar. Han sa ingenting. Jag satt vid datorn. Han kom och sa "hejdå, jag flyttar nu". Efter det här har hejdå varit ett av de svåraste orden för mig. Hejdå för mig är ett avslut. Säger man hejdå så är det slut. Då kommer det aldrig bli som vanligt igen. Därför har jag jättesvårt att säga hejdå. Det spelar ingen roll om det handlar om en vecka eller föralltid. Ett hejdå är ett hejdå. Och hejdå gör ont.

Sen pappa flyttade har vi inte haft någon direkt bra relation. Eller jag har alltid älskat min pappa. Och uppskattat den helgen i månaden som han hade tid med mig när jag var yngre. Var tredje helg.. Då hade han tid. Då fick jag åka dit på eftermiddagen och sen hem på söndageftermiddag. Sen blev jag äldre. Pappa-helgerna var inte lika välanpassade. Jag ville göra annat på helgerna, och han kunde ju inte byta helg. Kunde jag inte en helg då blev det ingenting. Det är så jag minns det. Helgerna blev alltmer sällan. Till slut inga alls. Träffades nästan ingenting. Alls. Sen började vi gå på bio lite då och då. Fick en fin kontakt som rann ut i sanden för att han träffade sin tjej. Åkte till Thailand i tre månader.

Sen nu när jag blev äldre började vi övningsköra. Vilket gick bra faktiskt. Vi träffades nästan 3-4 gånger i veckan. Även om det bara handlade om en liten stund, så var det ändå en liten stund. Vi började skapa en kontakt som vi inte haft på många år. Vi skrattade och hade kul. Sen kom hon tillbaka. Tjejen. Han åkte dit. Hon kom hit. Han åkte dit. och till slut flyttade hon hit.

Jag minns inte senast jag träffade pappa. Jag minns inte senast bara han och jag gjorde någonting. När hans tjej inte var med. Vi har inte övningskört sen i vintras, innan han åkte till Thailand en sista gång. När hon flyttade hit. I mars någongång måste det ha vart. Sen har vi pratat i telefon kanske en gång i månaden. Ibland mer, ibland mindre.

Missförstå mig inte. Jag älskar min pappa. FRAMFÖRALLT så saknar jag min pappa. Haha fjantig jag känner mig som börjar gråta när jag skriver det. Men det är sant, jag saknar honom. För han finns inte här längre känns det som. Han försvann så fort hon kom. Och jag försöker leka som att jag inte bryr mig. För jag borde inte bry mig. MEN FÖRIHELVETE, det är väl för fan klart att jag bryr mig. MIN fucking pappa har valt en jävla tjej framför mig. Ännu en gång har en person satt mig som ett andrahandsval. PRECIS SOM VANLIGT.

Jag saknar dig så jävla mycket pappa. Och ändå finns du inte längre än 40 minuter bort OCH ändå glömmer du bort mig. Hur fan går det till? Är det så jävla svårt att tycka om mig?!

ligger i sängen. borde egentligen sova. har inte sovit så mycket på senaste tiden egentligen, är trött hela dagen men senare på kvällen blir jag pigg. jag som alltid varit morgonpigg är nu nattpigg. förstår inte hur det gick till egentligen.

inser hur mycket jag hatar att vara ensam. när man är ensam tänker man. luktar på mitt täcke. luktar P. ja, han var här inatt. igen. fina han. eller jag vet inte. eller jo, jag vet att han är fin. trots att han är tre år yngre. han luktar gott och är jättemysig. trots att han är tre år yngre. ja, jag har hakat upp mig på det. men det här är ändå bara ett ligg. precis som det alltid är. detta kan ha varit det sista också, vem vet. 

jag vet att jag bara duger till ligg. även fast jag inte ens är bra på att ligga. jag är typ bra på förspel, och det är det. jag är skitdålig på själva liggandet. eller hur man ska säga. jag förstår inte varför jag aldrig får träffa en kille som faktiskt tycker om mig. varför ska det vara så svårt? eller iallafall som är villig att lära känna mig. som kanske vill tycka om mig. förstår inte varför ingen vill det.. är jag så ful? eller är det min personlighet? för den är ju svårare att ändra.

jag är sånt behov av närhet. hela tiden. jag vet inte varför. det är helt sjukt. och jag vet att jag aldrig kommer få en närheten som jag behöver. eller jo. den dagen det kommer en idiot som kanske tycker om mig för mer än sex. Men jag förstår inte vad jag gör för fel. Känns som jag gjort allt. Och ändå finns det aldrig någon som vill tycka om mig.

Jag säger ju att jag är värdelös.

Förresten så hörde herr P av sig igår.

Så jag har antagligen ett ligg i helgen. Det är ju helt fantastiskt bra måste jag säga.

Kan fortfarande inte fatta att jag dissade S för P. Jag trodde aldrig jag skulle dissa S för någon annan. Faktiskt. But I did. Sen är tydligen E i stockholmsområdet. Och han sa ingenting. Varför är det alltid så att man alltid har massa att välja på vissa perioder och då måste man dissa vissa sen vissa perioder vill INGEN. och då snackar jag ingen. Jag hade ändå en "torrperiod" på 4 månader nu för inte så länge sen. Ja, den bröts ju i helgen. Sjukt. Fast det är ju verkligen så att i början är det jobbigt sen slutar det bara vara jobbigt. Sen när man haft sex en gång så blir allt förstört och det är allt man tänker på. Haha. You feel me, aight? Haha. Jobbigt att vara mig. Eller. Näe. Egentligen inte. Men lite komiskt är det.

För tre år sen vägde jag 65 kg idag.

Idag väger jag 60.5kg

Det är inte så stor skillnad. Men jag vet också att det är annorlunda. Allt är annorlunda än vad det var för tre år sen. Mitt liv är så mycket finare nu. Även fast jag har så många perioder jag bara vill ge upp så vet jag att det kommer bli bättre. Och blir det inte det, så får jag leva ett dåligt liv. Jag säger inte att jag mår bra, för vissa stunder kommer känslan tillbaka. Ni vet klumpen, klumpen som bara finns där. Den går inte att svälja, inte att spotta ut. Den stannar där den är tills den förstört en lite.

Jag kan inte förstå att jag bloggat i snart 4 år. När jag går tillbaka och läser kan jag inte förstå att det är jag som skriver. Det är verkligen känslor som jag inte berättat för någon annan. Saker som ingen, förutom ni och jag, vet. Men jag är så glad att jag har den här bloggen. Och ändå fått kontakt med så fina människor. Nu handlar det kanske inte om att peppa varandra till att gå ner i vikt som det var förut. Men jag är så glad att ni alltid funnits här och aldrig dömt. Eller aldrig dömt så jag vet det iallafall. Vad ni gör i erat riktiga liv kan jag inte svara på. Tack speciellt till dig LP, för att du alltid funnits kvar. För att du alltid funnit DÄR. Tack. Seriöst.

Jag har ju en regel att aldrig bli kär. Det är den viktigaste och jobbigaste regeln jag har i mitt liv. Däremot har jag väldigt lätt att fastna för folk. För personer som säger fina saker. Även om det bara är småsaker. Det spelar ingen roll. Bara själva grejen. Jag behöver det. Jag fastnar för det.

Det värsta är att jag, som inte anser mig vara svartsjuk, blir ju egentligen extremt svartsjuk. Ta den här pojken (P) jag träffat nu. Träffade ju honom första gången för exakt en månad sen nästan. Eller fredagen den 13 april. Då var vi hemma hos en kompis och hade en slags hemmafest. Full som ett as var jag. Länge sen jag var så full. Hela rummet snurrade. Sen hamnade jag i en säng med P. Pussades och myste (inget innanför kläderna - kom igen, vi låg i min kompis säng. Lite respekt!).

Summan av kardemumman var att vi sov tillsammans fredagen efter. Och fredagen efter det. Och nu i fredags med. Och då hade vi sex för första gången. Och här kommer det "roliga".

Minns ni att jag hade sex i januari? Ja, det var ju senast innan P. Det gick ju inte så bra då eftersom den killen kom alldeles för fort. Ja, precis sådär innan vi knappt börjat. Sen nu i fredags. Jo vad händer? Exakt samma sak!

Alltså visst. Vi hade ett bra långt förspel, så jag förlåter honom för det. Det är okej. Men sen när vi skulle ha sex igen så händer det IGEN. Förstår ni? Det här är alltså tre sexakter och under ALLA kommer killen för tidigt. Två olika killar. Två olika tillfällen. Men ändå samma sak.

Snacka om självförtroende-down. Det måste ju vara mitt fel. Alltså det låter ju som att jag borde ta det som en komplimang och ba "yey, han kom". Men så fort? Alltså jag dömer inte honom (eller dem.) för det händer alla. Men kan man ha sån otur att man träffar TVÅ killar där det händer samma sak? Det är en fucking förbannelse. Nu kommer jag aldrig mer få ha riktigt sex igen.

Btw så dissade jag S förra helgen pga P. Sjukt. Ångrade mig nästan lite. Men P är fin. Även fast det aldrig kommer bli något mer. Och det suger. För jag VILL vara kär, även fast jag lovat mig själv att aldrig bli kär. För blir man kär blir man sårad. Jag vill aldrig bli sårad. Thats it.

Förlåt för långt uppehåll. Glömmer bort ibland att jag mår dåligt. Och det känns bra.