Kan inte förstå att jag började blogga 2008

och att jag fortfarande lyckats hålla allt hemligt

Men ibland slår det mig: tänk om någon visste

Egentligen kan någon av er vara någon av mina vänner

Egentlligen skulle du veta exakt vem jag är

Men inte förstå, förstå att det här är mina innersta tankar.

Ibland kan jag gå tillbaka o läsa i mitt arkiv.

Läsa om en osäker 17 åring som är oskuld

Till att bli fokuserad på mat och må riktigt skit

Till att bli äldre och ligga med massa killar

(Eller inte massa, har legat med 9 st under 6 år, 

anser själv inte att det är att ligga med massa)

Till att bli ännu äldre, ta studenten, börja jobba, börja plugga på universitet

till att skaffa en pojkvän som jag älskade mer än mitt eget liv, till att bli dumpad.

Shit.

Livet kan man inte lita på.

Det var en kille i min närhet som tog livet av sig förra veckan. 

Han gick ner till sjön o dränkte sig. Lämnade efter sig många vänner.

Sjukt. Tänk att jag funderat på det där. Många gånger. 

Tåget, sjön, piller, knivar, svälta ihjäl sig.

Men aldrig gjort.

Och hur dåligt jag än mår, så tänker jag klara det här.

För jag vet att jag förtjänar bättre, även när hjärnspökena säger annat.

Jag kommer få det bra.

Någon kommer älska mig så mycket att jag orkar älska mig själv.

Det kommer. Jag vet det. Jag måste bara hitta honom.

Jag saknar att vara kär. Så otroligt jävla mycket. Jag saknar att älska.

Vara någons anledning att kliva upp på morgonen. Jag vill.

Jag vill vara någons första prioritering i livet. 

Jag vill vara älskad. Jag vill älska. Men det kommer, det vet jag.