Jag har inte riktigt haft tid att blogga som ni kanske förstår

Har mitt första sommarlov från universitetet och gör allt för att få jobba så mycket som möjligt.

Som ni kanske märkte så är jag rätt arg på min pappa i den här perioden av mitt liv. Jag känner mig så himla sviken av honom. Och man brukar säga att ens pappa är den enda mannen i sitt liv man kan lita på. Precis som Frenchy i Grease säger "The only man a girl can depend on is her daddy". Så om det HÄR är det som är det "bästa" så inser jag nu att jag kommer aldrig kunna träffa en kille. Om min pappa inte ens går att lita på - vem kan man då lita på?

Jag är så himla ledsen över att det blivit såhär, men jag kan inte göra någonting. Jag har ingenting mer att säga honom. Det här är så typiskt min pappas släkt/sida. Så fort man själv inte ringer så ringer inte de heller. Har inte pratat med pappa sen innan förra lördagen. Minns inte ens vad vi sa då.. Minns att han sa "Ja det är ju några månader sen vi träffades". Ja och vems fel är det? Mitt? Nejdu. Han kanske ringer idag. Kanske inte. Jag tänker inte ringa.

När mamma och jag pratar om det här så är det tydligen såhär det alltid varit. Fast i min värld har det inte varit så. Visst har pappa svikit mig x antal gånger, men aldrig såhär... Det gör så JÄVLA ont.

Jag är så arg just nu

Arg på hela livet. Jag fattar inte hur allt kan gå så jävla fel.

Hur fan kan ens egen pappa inte ha tid med en?

Jag trodde aldrig den här dagen skulle komma. När jag inser.. Att man är så jävla utbytbar. Det spelar ingen roll vilken relation man har. Jag kommer alltid hamna på andra plats. I allas liv. Jag kan inte bli omtyckt ens av mina egna föräldrar, jag kommer aldrig hitta någon som tycker om mig. För mig. Jag är bara ett sexobjekt som man kan leka lite med. För jag har inga känslor. Jag bryr mig helt enkelt inte.

Jag bryr mig så jävla mycket ska ni veta. Varje gång ni pratar om P så får jag ont i hjärtat. För vad har alla andra som jag inte har? Vad har alla tjejer som får S? Som får E? Som får alla. Som jag alltid velat ha på ett eller annat vis, men aldrig kommer få. Jag hatar att aldrig få vara kär. Jag är alltid hon på sidan av.

En tjejkompis har fått en kille på halsen, som hon iofs inte är jätteintresserad av. MEN han ger ALLT. AAAAAAALLT för henne. Jag har aldrig fått någon som ger mig allt. Varför nöjer man sig alltid med det man får? Varför satsar man aldrg på det som faktiskt kanske kan bli bra? Nej.

För det är inte meningen att jag ska bli älskad.