På ett sätt är det bra att vi inte är tillsammans längre.

För jag har känt mig så värdelös som flickvän eftersom jag inte kan hjälpa honom mår bra.

Men som vän kan jag finnas där på ett sätt utan att känna mig misslyckad. 

Hur accepterar man att det finaste man har i sitt liv inte längre kommer vara där på samma sätt? Det kommer aldrig bli vi igen. Även om jag önskar att tiden bara gick och att han insåg att han är kär i mig, att han älskar mig och vill spendera sitt liv med mig. Men någonstans vet jag att den dagen aldrig kommer. 

Han kommer hinna hitta någon annan, han kommer gå vidare. Och jag kommer få se min stora kärlek vara med någon annan. Hur accepterar man det? Hur fan går man vidare från det?

Som sagt. Jag vet att den här är det bästa för att han ska hitta sig själv. Få känna kärlek. Få veta vad kärlek är. Det här kanske bara är en fas för mig. Att jag tror att han är min stora kärlek. Men hur många gånger i livet kan man hitta någon som är ens bästa vän, som man har bra sex med och fungerar med och blir lycklig av? Det är kärlek för mig. Men han känner ändå inte så så han kommer hitta sin stora kärlek i någon annan. Och det gör ont.

Så fysiskt jävla ont alltså. Just nu, idag, i den här sekunden dör jag hellre ensam än lever med någon annan.

Sa ju det.

Han var inte kär i mig. 

Alls.

Nu är det slut.

Nästan nio månader av inbillad kärlek. 

Tack.

Att min fina A lider av ångest är ingen nyhet.

Varken för mig eller för honom.

Men igårkväll när vi skulle sova sa han att han återigen hade ångest. Över oss. Såklart. För att han är rädd att han ska sluta älska mig, för det vill han inte. Men hans hjärnspöken säger att det är mitt fel att han har ångest, vilket gör att han alltså borde dumpa mig för att bli av med sin ångest. Det känns alltid som tusen knivar i mitt hjärta när han pratar om det. Även fast det är bra att jag vet. Jag vet att ångesten inte har med mig att göra från början, för han hade ångest redan innan han träffade mig, och att det antagligen inte skulle bli bättre för honom att lämna mig. 

Samtidigt så känns det som att han bara har ångest över oss. Aldrig något annat. Vilket gör att jag känner att jag borde förbereda mig på att han lämnar mig, eller att jag borde lämna honom för att göra honom lycklig. OCH det, mina damer och  herrar, gör ont i mitt hjärta. Ont i min själ. Jag visste inte vem jag var innan honom, inte för att jag vet det nu eller men jag är på god väg att lära känna mig. Tack vare honom. 

Jag vet att jag skulle överleva utan honom, det har jag ju gjort innan. Men att leva efter honom känns värdelöst. Det känns som att det livet inte är något alls. Det här känns verkligen som mitt livs kärlek, och jag vet inte om jag bara är naiv eller om jag faktiskt hittat honom.

Men jag är inte den för honom. Jag önskar att jag var det. Men jag är inte det. Vi kommer ha kul ett tag till, sen kommer han lämna mig. Jag är inte den som han vill vara med. Det gör ont. Hur förbereder man sig på att ens kärlek lämnar en? Hur förbereder man sig på att hela ens liv kommer krascha? Att allt som gör att livet är värt att leva, just nu, inte längre kommer vara den anledningen? Hur gör man sig redo på att inte ha personen i sitt liv? Hur hanterar man alla minnen? Alla drömmar, förhoppningar, önskningar - som inte längre kommer finnas kvar.

Sitter hemma i hans lägenhet nu. Gråter lungorna ur mig medan han är på äventyr. Vi har snart 9 månader tillsammans, varav 3 av dessa har jag väntat på att han ska lämna mig. Medan i andra stunder minns jag inte den där dagen. 9 mars. Jävla dag. Jag är arg för att jag hittat någon jag vill leva med, men som antagligen inte vill leva med mig. Någon som "vet" att han älskar mig, men han känner det nästan aldrig.

Jag fick inte ens en hejdå puss nu när han gick..