Jag är arg på A idag

arg för att han inte vill ha mig

men han vägrar släppa mig helt

Jag har gått för långt, kan inte sluta gå
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå
I ett ensamt rum, en sekund blir tusen år
För ljus att nå, så djupa sår
Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om
Men jag vänder om, än en gång
Orden fastnar halvägs jag vet inte hur jag bär mig åt
Samma gamla visa med vet inte vad det är för låt

Allting börjar om
Jag kan börja om
Jag behöver hela mig
Så jag kan ge dig hela mig
När allting börjar om

Jag har gått så långt, nästan blivit van
Historien upprepar sig och slutar alltid likadant
Sidan som går vidare har någon redan rivit av
Så jag griper tag, i vita blad
Om inte jag var feg, om inte du var den som hade rätt
Hade du väl aldrig kunna genomskåda allt som skett
Samma gamla visa med vet inte vad det är för låt
Förlåt att jag aldrig någonsin sagt förlåt

Kom till insikt igår att jag inte är någons person.
Ingen skulle välja mig först om det blev ett dilemma.

Mamma har sin kille.

Pappa har sin tjej.

Min BV har sin bästa vän.

Mitt ex skulle välja sitt datorspel.

Mina andra vänner har andra vänner.

Jag har ingen. 

Det gör så ont när man kommer på det.

När man inte känner sig duglig för någon.

För om någon tyckte det, då borde man ju vara först

Men istället faller man mellan stolarna.

Frågan är om någon skulle bry sig om jag dog

Jag vet att det låter konstigt, och jag vet att folk skulle bli ledsna

Jag menar, mina föräldrar är inte känslolösa trots att de inte har tid för mig

Jag är ju trots allt vuxen. De kan inte hålla på och sätta mig först längre

Hade man haft syskon kanske det inte hade gjort något, men..

Jag är ju ensambarn.

Sen känner jag mig värdelös för annat också.

Jag har inte lust med någonting. Jag känner mig bara ful och äcklig.

När mina kompisar vill ut och festa har jag ingen lust att dricka.

Jag vill bara hem. Hem och spela datorspel (har fastnat med the sims)

Töntigt när man är 23 år och singel och jag vill bara spela ett låtsasspel

Leva i min låtsasvärld där jag styr vem som ska göra vad och tycka om.

Jag känner mig ensam. Jag vill flytta till radhus (wierd) och vara obunden

Jag vill inte vara ensam, jag vill vara älskad. Och ingenting blir som jag vill

Jag saknar mitt ex. Jag saknar mitt ex's familj och hur jag kände mig hemma

Med honom kände jag mig så hel. Jag hatar att känna att något fattas. 

Och så tänker jag på hans familj och blir helt varm inombord. De var min familj

Där brydde folk sig om mig och jag kände mig omtyckt. Jag var så älskad.

Min egen familj har ju som sagt inte tid för mig.

Jag är ensam