A erkände för mig i tisdags att han inte är kär i mig längre.

Alls.

Vilket jag visste men ändå inte trodde på med tanke på hur han betett sig mot mig. 

Men sen sa han också att enda anledingen varför han har träffat mig i flera månader är för att han inte ville vara ensam.

Så ja, där har vi det. Svart på vitt. 

Jag har bara varit en del i hans sätt att slippa vara ensam. 

Jag betyder ingenting för honom.

Om jag känner mig utnyttjad? 

Ja.

För någonstans trodde jag ändå att jag var något för honom. Att även om han inte var kär längre så var jag något mer. Att jag var speciell. Men inte då. Jag var bara en chans för honom att slippa vara ensam.

Träffade honom i onsdags. Och han grät för att han mådde dåligt. Och jag tyckte knappt synd om honom. Jag var bara arg. Arg för att han gör såhär mot mig. Arg för att han beter sig som han gör om det ändå bara är för att leka med mig. Arg för att han säger att han vill vara ärlig mot mig för att jag ska lita på honom och ändå ljuga mig rakt upp i ansiktet. 

Så trött på att honom.

För att jag älskar honom.

Jag är nog inte kär i honom längre eftersom han sårat mig så otroligt jävla mycket. Förstört hela mitt hjärta. Krossat det i så små bitar att jag inte ens vet hur jag ska kunna laga det. Klart jag kommer kunna göra det, men jag vet inte hur jag ska göra. Enda sättet känns typ att släppa honom, låta han dra åt helvete och sen laga mig själv. Men vet inte hur jag ska laga mig själv utan honom, .

Enda perioden i mitt liv som jag tyckt om mig själv var ju när jag var med honom.

Men jag måste prata med honom. Måste få det klart för mig. För jag orkar inte älta mer.

Så jävla trött på att gråta över honom.

Är så arg på honom för att han ljög mig rakt upp i ansiktet.

Jag sa ju sist att han festade med sitt ex. För en vecka sen. På natten ringde han mig och var helt förstörd.

Och vad gör jag? Jo jag åker till honom och räddar honom. Han gråter massa och jag försöker trösta.

Hur ont det än gör så tröstar jag honom. Frågade honom flera gånger vilka han festa med och han sa inte henne.

Han sa alla andra men inte henne. Och jag vet ju. Varför ljuger han.

och nu vet jag att han träffar henne. Eller jag vet inte. Men jag känner det. Varenda liten atom i mig känner det.

Och jag måste få höra det. Av honom. Rakt i ansiktet behöver jag få det bekräftat. Så jag kan slå honom.

För det är det jag vill. Jag vill slå honom. Slå honom för att han har sårat mig så jävla mycket.

Slå honom för att han ljög för mig om att hon ändå inte var hans stil. Att jag var den enda.

Jag var aldrig den enda. Hon har ju alltid funnits kvar. Varför skulle han annars träffa henne? 

Och vad gör jag om de blir tillsammans? Jag kommer ju dö. 

Även om jag som sagt inte känner kärlek för honom så älskar jag honom så otroligt jävla mycket. 

Så mycket att det värker i hela min kropp. Jävla han.

Skrev förut "Antar att du sover men hör av dig senare"

Svarade nu "Jag försöker sova men går sådär"

Idiot.

Åh LP, jag vet inte om du ser det här.. Har som sagt inte vart inne på typ tusen år. Orkar inte skriva om mitt patetiska liv som aldrig blir bättre. Just för att jag orkar inte gnälla mer. Orkar inte ens tänka på det. För att det ändå inte är någon som bryr sig. Och så loggar jag in o ser dina kommentarer. Fina du. Att du fortfarande finns kvar och läser. Du förstår inte hur mycket det betyder. (Omg, tårarna bara börja falla direkt....) Men jag lever iallafall.

Livstillstånd:
Jag lever. Jag har blivit ett år äldre. Jag är mycket tjockare än jag någonsin varit känns det som. Jag är singel. Jag är inte tillräcklig för någon. Duger inte till något. Har inte träffat någon sen A. Träffar fortfarande A (mer om det sen) Jag är tråkig. Jag är gnällig. Jag är dryg. Jag har så jävla ont i hela min själ men jag vet inte vad jag ska göra. Orkar inte med skolan, vill inte träffa människor, Jag vill inte vara ensam. Mina bästa vänner har skaffat pojkvänner (Tro mig, jag unnar de inget mindre. Jag är glad att de är lyckliga) Men samtidigt avundsjuk. Drömmer hela jävla tiden om dagen A och jag gjorde slut. Minns exakt varenda jävla ord han sa, samtidigt som jag inte kan berätta nu. Men jag minns och det skaver så jävla hårt i min själ. 

Och ja, jag är så jävla arg. Arg för att jag fortfarande vill tro att A älskar mig. För att han beter sig så när vi ses. Vill prata hela tiden. Berättar fortfarade allt för mig. Vill träffa mig. Sova med mig. Ha sex med mig. Ja, ni vet. Och jag är ju så jävla dålig så jag tillåter det. Tror att om jag är mitt bästa jag så kommer han komma ihåg varför han var kär i mig. Vi har jättekul tillsammans, umgås som när vi var tillsammans.  Firade alla hjärtans dag tillsammans igår tillexempel, avslutade dagen med att vi hade sex och att jag sov kvar. 

Och precis efter när vi sagt godnatt o säger han 
"Lis.. Jag vet att du inte vill prata om det här, men jag vill ligga med andra. Prova lixom." 

Jag svarade såklart inte, vad ska jag säga? Aha okej?

Så säger han "vadå blev du sårad nu?"

Och jag ville bara skrika.

Skrika högt som fan:

KLART SOM FAN JAG BLEV SÅRAD DIN JUBELÅSNA. JAG HAR VARIT SÅRAD SEN DU DUMPADE MIG. JAG ÄR FÖRFAN HELT JÄVLA TRASIG OCH ENDA GÅNGEN JAG MÅR BRA ÄR NÄR JAG ÄR MED DIG. JAG HATAR DIG FÖR ATT DU INTE VILL VARA MED MIG OCH JAG ÄLSKAR DIG FÖR MYCKET FÖR ATT VILJA LÄMNA DIG.

Såklart gjorde jag inte det. Men jag var nära. Jag vill fortfarande poängtera att A är en jävligt fin person. Som har det jävligt jobbigt nu. Han var t.ex oskuld innan mig. Så jag förstår väl också att han vill ligga med flera, vore väl konstigt annars. Men måste han säga det till mig?! MÅSTE han hela jävla tiden krossa mig när jag försöker bygga upp mig?

Jag kommer ihåg en gång när vi var tillsammans och han såg en bild på sin kusin (som är homosexuell) tillsammans med massa tjejer och A säger "fan vilken tur han har som får umgås med massa snygga brudar hela tiden". Och jag tappade hakan. Tur? Vadå tur? Duger inte jag? Men då förklarade han för mig och lugnade mig och tröstade mig och sa att jag enda var den enda han ville vara med.

Det roliga är att jag häromdagen la upp en bild på instagram med en text om att det finns bra killar, och att det finns någon som kommer älska mig och vilja ge mig hela världen. Typ. Då blev han jättesur och sa typ "ja, skit i mig ändå. Jag är ändå inge bra. Jag borde dö" Så svarade jag typ "Vadå, för att jag tycker att jag förtjänar någon som älskar mig?" och då fick han ångest.

Och det gjorde så jävla ont. Vad är det för något att säga? Han vet att han betyder så sjukt mycket för mig och ändå får han mig att låta som att JAG gör fel? Jag vet inte hur han gör det. Men det blir alltid mitt fel, slutar med att JAG ber om ursäkt. 

Sen på tal om A.. Ja, allt handlar om A. Imorse skulle jag kolla klockan på hans mobil och såg att han pratat med sitt ex (Han har samsung, syns ju vem han pratar med på facebookchatten). Så då skrev han alltså till henne när han var med mig. Inga konstigheter. AAAAAAAAH JAG FÅR DAMP!

Och JA. det vore lättare egentligen att bara säga hejdå och låta han sköta sitt eget liv och jag sköta mitt. Problemet är att jag inte kan vara ensam. Och gör jag det så blir jag så jävla ensam. Då har jag ingen igen. Och jag vet inte om jag pallar det igen. Men jag vet också, att den dagen han träffar en ny så kommer jag bli ensam igen (vilket han hela tiden påtalar för mig, att när JAG träffar en ny så kommer HAN bli ensam o så blir det hela mitt fel igen) men jag då? Jag blir förfan också ensam då. 

Ja nä, jag vet inte. Jag är dum i huvudet. Alltid varit det. 

Kommer alltid varit. Och jag hatar mitt liv. Men det är inget nytt.

Och jag kan inte sluta gråta och ha ont i hjärtat.