Jag som började bli lycklig..

Nu känner jag mig mer nere än vanligt. Känner inte den där lyckan jag gjorde. Allt bara känns mörkt, kallt, tomt. Det saknas någonting. Och jag vet vad.. Det gör jag. Men orkar inte göra någonting, jag är rädd för att göra någonting. Jag är rädd att om jag kritiserar honom så kommer han tröttna. Och jag vill inte att han ska tröttna, jag vill att han ska älska mig.

Är så trött på mitt liv. Varför kan det aldrig bara bli bra?

Som jag skrev sist (såg att inlägget blivit helt fucked up, skrev på iPhonen så det är anledningen) så har min pojkvän berättat att han inte är kär i mig längre, han känner inte att han älskar mig lika mycket längre efter 6 månader tillsammans. Men han vill inte lämna mig. Han vill vara med mig för att han blir lycklig med mig.

Ena sekunden tvivlar jag som fan på att det här kommer bli bra, att allt bara är en utdragen break up, att det bara är som ett väntrum. Snart komma det. Varje gång vi är ensamma och han säger mitt namn förväntar jag mig att han ska dumpa mig. Han säger att han inte bara stannar för sexet. Han stannar för att han vill vara med mig. Att han vill att jag ska bli hans barns mamma. Att han vill att vi ska bo i en villa med två barn. Sen. Men ändå känner han inte att han är kär i mig. 

Den andra sekunden, när jag tittar in i hans ögon och han ler mot mig så vet jag att DET HÄR är rätt. Det här kommer lösa sig. Viljan är starkare. Det finns något där. Jag vet att han tycker om mig och det är det viktiga. Han är lycklig med mig. Hans dröm om OSS är viktigare än vad han känner nu. Vi har bara varit tillsammans i 6 månader. Vi har mycket kvar att lära, om oss, om han, om mig, om nuet, om framtiden. 

Men innerst inne så tror jag inte att någon älskar mig längre. INGEN. Och ja, åter igen - det gör ont. Så jävla ont.

Åh LP! Vad jag saknat dina kommentarer! Eller ja, dig!Klart jag vill ha bloggadressen! Hoppas du mår bra fina du <3---Jag och min fina har vår första kris. En kris för att han mår dåligt och känner att det påverkar känslorna för mig. Han känner att han inte kan säga att han älskar mig och mena det. Men han vill inte att vi ska göra slut, för han känner så starkt för mig och vet att han vill ha en framtid med mig. Han tror bara att han behöver jobba med sig själv. I söndags gjorde det så ont. Innan jag insåg att det är inte slut, att det är vi. Det är bara jobbigt nu. Vi kommer lösa det här. Han måste jobba med sin ångest och sin självkänsla. Älskar man inte sig själv kan man inte älska någon annan heller säga det och det är såhär det är tror jag. Jag har alltid litat på min magkänslan när det kommer till oss. Och jag kände på mig att något va fel och jag hade rätt. Men jag känner nu också att det är inte över än. Men det är svårt eftersom det är bådas första förhållande. Vi har aldrig bråkat direkt heller. Vår första kris. Och jag tror vi klarar det. Jag verkligen tror det av hela mitt hjärta. Inte bara vill, jag tror. Och igår fick jag ett sms när han for tillbaka till sin lägenhet där han skrev "jag vill verkligen kämpa för det här, för jag är lyckligast när jag är med dig <3"Jag tror på honom. Jag tror för första gången i mitt liv på mig. Jag tror på OSS! Jag älskar dig A, står vid din sida tills det är kört. Det viktiga är inte känslorna just nu, utan vad man vill. Och jag vet att alla känslor inte är borta. De finns där, under ångesten. Där finner du kärleken till mig. Jag ska kämpa för båda om jag behöver. Vi löser det här. No lego <3