För fyra månader skrev jag ett inlägg, här i bloggen, om att jag fått en ny roll i mitt liv. Rollen som flickvän. Denna roll i mitt liv kan nog vara den mest omtyckta sidan hos mig. Att vara någons flickvän är något jag alltid längtat efter, men alltid varit rädd för. Rädd att inte räcka till, rädd att sakna att vara singel. Rädd att jag ska tro att gräset är grönare på andra sidan. Rädd att bli lämnad. 

Men nu när jag har dig, A, så kan jag inte önska mig mer. Fyra månader låter inte så länge, men de här fyra månader har ändrat mig. Gjort mig till en bättre människa. Jag älskar dig. Tack för att du är min.

Idag har jag en riktigt dålig dag.

Har inte orkat mig upp ur sängen, har bara legat här i sängen och gråtit. 

Har varit otrevlig mot mamma, mot mina vänner, mot min fina pojkvän.

Jag orkar inte bara.

Läser en kurs i skolan som jag känner att jag inte kommer klara, hatar avståndet som är mellan mig och min pojkvän och det gör att jag nojjar över att han träffar andra tjejer.. Alltså inte träffar som vi träffas utan träffar, möter, umgås med i skolan. Tänk om han inser att jag, bitchen 20 mil bort, inte är värd att vara med när det finns snälla, trevliga andra tjejer där han bor. 

Jag är ledsen över att tänka så. Jag är ledsen för att min pappa fortfarande inte har tid med mig. Jag är ledsen för att jag försummat tid till mina farföräldrar för att jag inte orkat ringa, för att jag tyckt att min farmor bara gnäller. Jag har dåligt samvete för alla gånger jag inte ringt till dem, även fast jag tänkt det. För att farmor bara gnäller och för att farfar aldrig hör. Jag har inte ens försökt. 

Jag känner mig tjock också. Tjockare än på länge. Känner mig helt rund. Rund som en boll. Som inte orkar någonting. Att jag inte orkar något handlar väl om att jag är sjuk, förkyld och hostar. Ont överallt. Samtidigt som jag inte kan vara borta från skolan så jag kommer behöver åka dit. Men skolan kommer jag ändå inte klara för att jag inte pluggar.

Allt i mitt liv känns fel. 

Och jag saknar A så himla mycket. Det gör verkligen ont i hela själen. Och jag är så rädd att han en dag ska sluta älska mig. För jag vet inte hur jag ska kunna överleva utan honom. 

Även fast jag försöker få dig att säga att VSFS-modellerna är snygga så är jag glad att du hellre sett de underkläderna på mig. För att jag är den enda som är värd att titta på. Att jag är sexig. Det värmer i mitt skadade hjärta.

Efter mycket om och men berättade jag för A att jag blev svartsjuk. Det var jobbigt att erkänna det, för jag vet att jag inte borde vara svartsjuk. Jag känner ju i varje cell när jag är med honom att det här är rätt. Och jag hoppas verkligen att han känner samma sak. Han säger det, varför skulle jag inte tro på vad han säger? Han har aldrig bevisat motsatsen. Hursom, till svar när jag skrev att jag kände att jag behövde kämpa för hans uppmärksamhet när han spelar och pratar med henne så fick jag till svar

"Som sagt, du har absolut ingen som helst anledning att vara svartsjuk, skulle inte lämna dig för någon eller något på jorden. När jag spelar så ger jag dig lite uppmärksamhet men om du vill ha mer så gör jag det, det är ju inte så att jag försöker undvika dig eller något... Du VET att jag saknar och älskar dig. Du är mitt allt!<3"

Fina Fina A. Jag önskar du visste hur mycket jag älskar dig. Förlåt att jag är nojjig, men jag tycker fortfarande inte att jag förtjänar att bli älskad. Därför förväntar jag mig att du ska hitta någon bättre. För jag tycker inte att jag förtjänar allt du ger mig. Jag vill ge dig allt. Jag vill vara allt. Men jag är lyckligt att jag får vara din.

Jag älskar dig.

A bad om ursäkt igår och övertygade mig om att jag var den enda för honom. Jag behövde höra det eftersom vi inte pratat så mycket under de senaste dagarna. Pratade i en timme i telefon inatt efter allt. Gjorde mig lugn, glad, lycklig igen. Sov gott och vaknade med förväntan om förändring. Om att bli älskad ännu en dag.

Väckte honom för en timme sen. Pratade i 8 minuter och 17 sekunder. Glad att få prata lite. Pratade med BV förut idag om allt igår. Hon sa att jag självklart inte borde blivit sur (som att jag inte redan visste det) Men nu blev jag det. Eller jag blev inte sur. Jag var besviken att spelet fick mer uppmärksamhet än vad jag fick. För jag ger honom allt och kände att jag inte fick lika mycket tillbaka.

Blev nyss besviken igen. Svartsjuk. Med tanke på att vi knappt pratat de senaste dagarna (tycker jag) så gjorde det lite ont i hjärtat när jag såg hans instagram. Såg att en tjej i hans klass frågat om han fick tag på coca cola igår. Det han alltså gick och köpte när han ringde mig igår. När han hade tid för mig i fem minuter. Då har han alltså pratat med henne innan det. Då han inte hade tid för mig. Då har han pratat med henne. Det gjorde ont i hjärtat. Inte för att hon egentligen ser direkt bra ut, men hon är smal. Även hon har pojkvän och är inte direkt lik honom av det jag förstår som han berättat. Men hon är snäll. Snäll och smal. Och han har gjort hjärtan till henne på facebook i chatten. Det gjorde också ont i hjärtat.

När jag såg det så blev jag också sur. Fast då sa jag det till honom och han sa bara att han gjorde det för att det var gulligt. Jag tyckte inte det var direkt gulligt. Jag tyckte det var rätt elakt. Jag tycker inte man gör hjärtan till folk bara sådär. När jag då ställde en motfråga om vad han skulle tycka att jag gjorde hjärtan till mina killkompisar för att det var "gulligt" så fick jag till svar att han hade blivit sur och svartsjuk. För han visste ju inte vad vi hade för bakgrund. Jag och mina killkompisar.

Men förlåt kära du, A. Förlåt att jag var en slampa som redan legat med 8 personer innan jag träffade dig. Jag glömde att det var en annan sak att jag legat med alla dem och du inte legat med så många. Jag glömde att man då kan göra hjärtan till en person man lärde känna för mindre än ett halvår sen. Förlåt att jag blev svartsjuk för att du gjorde hjärtan till en person som bor 10 minuter ifrån dig när jag bor 2 timmar bort.

Jag litar på dig, det gör jag. Men allt kan ändras. Kommer du ihåg när du skulle ut och festa och sa att du inte var säker på hur du skulle vara när du är full. Du har ju trots allt alltid varit singel. Hur blir det att gå ut när man har en flickvän som bor 2 timmar bort med tåg, hur håller man sig trogen? Det gör fortfarande ont att tänka på det. Tycker du att det är konstigt att jag blir nojjig när jag vet att du sitter och gör hjärtan till en person som du ändå träffar ofta. Jag vet att du säger att du älskar mig, och det känns när vi är tllsammans. Jag vet att du aldrig avsiktligen skulle göra mig ledsen, jag vet att du inte vill det. Men alla gör misstag. Hur ska jag vara helt säker på att ditt misstag inte blir med henne.

Du ska bara veta hur ont det gör att tänka så. Att jag är så rädd att förlora dig att jag nästan förbereder mig på det. Och det gör att jag gråter. Den här rädslan gör ont. Allt gör så jävla ont, och jag orkar inte förklara för dig. För jag vet att du bara kommer säga att jag ska sluta och att du älskar mig.

Men just nu hjälper inte det.

Jag medger att jag beter mig som en bitch just nu mot dig och jag har en känsla av att jag kommer få ångra det. I 104 dagar har du haft mitt hjärta officiellt. I 104 dagar har du varit världens bästa pojkvän. Du får mig att känna mig älskad. Du får mig att känna mig hel så länge vi är tillsammans. Du är den jag vill dela mitt liv med. Du är Han. Han med stort H som jag är rädd ska försvinna. Du är mitt hjärta. Du äger mitt hjärta. Du får det att pirra i hela kroppen. Du får mig att le. Du får mig att andas.

Men det är inte lätt med ett distansförhållande. Även om det inte är jättelångt mellan oss och vi ses nog mer än vad det normala när det kommer till distansförhållande. Vilket jag är sjukt glad över. Jag har svårt att förstå att det kommer komma en dag då det tar lång tid innan vi ses. Det här är första gången det är över 7 dagar. Även om det bara handlar om 4 dagar extra. Jag är inte van med det här. Det gör ont att sakna dig. Jag kan inte sova, jag kan inte göra någonting. Allt gör bara ont just nu.

Nu kommer vi till det fjantigaste.. För första gången på nästan fyra månader känner jag mig på andra plats. Och det handlar inte om att någon person som är före. Utan ditt spel. Ditt jävla spel. Det känns som att jag stör varje gång jag ringer eftersom du spelar. Och idag när jag ringde, för att jag hatar att gå ensam när det är mörkt vilket du vet, hade du inte ens tid att lämna ditt spel i 10 minuter utan pratade mer med dina kompisar via skype än vad du hade tid för mig. Visst, du bad om ursäkt nu efter. Men det gör ändå ont. Ont att veta att det spelet går före mig just nu. Att du bara kunde ringa medan du var påväg till ICA för att köpa läsk så du skulle orka spela och när du kommer hem så har du inte tid för då måste du spela igen. Eller måste.. Du vill spela. Och jag försöker verkligen att inte klaga på det. För du har rätt att spendera ditt liv hur du vill.

Men jag vill vara lika viktig i ditt liv som du är i mitt. För just nu är du en av de viktigaste personerna jag har. 23.54 skrev jag i ett sms "Aja.. Vi hörs imorgon. Sov gott sen <3" (okej bitch....) Nu är klockan 01.02 och jag har fortfarande inte fått något svar. Eller okej.. Nu skrev du på facebook. Om något helt annat och "men du ska sova förlåt :D" ....... Men du kan inte skriva godnatt?

Aja. Jag ska inte sabba det här för en sån sak. Jag älskar dig. Det gör jag. Och jag är van att vara på andra plats. Men du har ju visat mig att jag är värd mer än en andra plats. Du säger ju alltid att jag är fin. Bäst. Bästa som hänt dig. Att du älskar mig.

Snälla. Visa det också....