Helt seriöst

Jag tittade mig nyss i spegeln

För att kolla hur min outfit såg ut, ni vet sådär enkelt. Snabbt. Ingen speciellt mening

Såg mitt ansikte.

Började gråta.

Jag mår verkligen inte bra just nu.

61.8 också för den delen

Det gör mer ont att veta att Ö tror att jag är söt. Och kallar mig sötnos och sånt. Hur mycket jag än VILL höra det så tror jag ju inte på det. Jag är inte söt. Jag är seriöst fulast i världen. Jag gråter ju förfan när jag ser mig i spegeln. Gråter iofs fortfarande. Jag hatar mig. Varför kan jag aldrig vara lite söt? Alltså bara lite. Allt är så jävla stört. Hur kan vissa få allt och andra.. ingenting. Jag fick verkligen ingenting. Störa lår, hängtuttar, tjock mage, dubbelhaka, ojämna ögon, fult hår, tjocka kinder. Eller förresten. Jag ändrar mig. Varför fick jag ALLT och alla får ingenting? Snacka om att sätta ihop ett monster. Tack som fan då. Tack som fan för att ni fixade ihop ett monster mamma och pappa. Tack om ni inte gjort det. Då hade jag sluppit hata mig. Tycker seriöst synd om er som måste läsa det här. Synd om alla som måste träffa mig. Som måste se mig. Men jag vill inte försvinna heller. För jag vill se hur framtiden blir. Även om jag är ful. Kanske kan lyckas med något, typ cirkus eller något.

(killen jag smsar så mycket med. vi kallar honom Ö. okej?)

Jag: Jag ska ju bara hem till BV :)
Ö: Ja då behöver man inte va snygg

Jag: Jag brukar inte sträva efter att vara snygg heller, haha
Ö: Nej man kan inte sträva efter något man redan är
Jag: Men.. Nej..

Ö: Jo
Jag: Tro det då :)
Ö: Tror inte jag vet

Visst. Ja. Jag ljög. Jag strävar visst efter att vara snygg. Alltid. Varenda sekund. Men jag misslyckas ju alltid. Det gör på ett sätt ont i mig att han säger så. För jag tror ju verkligen inte på det. Eller så menar han det,men jag är inte ensam om att vara det. Alltså jag säger inte att man måste tycka att EN person är snygg och ingen annan får vara det. Det är inte det jag menar.

Men i mig finns det något i mig som gör att jag inte kan tro på vad han säger.

Ibland kan man få frågan om "Vad är ditt första minne".

Jag vet inte om ni också fått den frågan någon gång?

Jag brukar alltid svara att mitt första minne, som jag har, är när jag bodde i vårt första hus. . Pappa, mamma och jag. Jag måste ha vart 3-4 år eller något. Där hade vi en trappa från nedervåningen till övervåningen. Jag minns att jag håller i handtaget som satt på väggen. För mamma sa alltid åt mig att gå på den tjocka delen av trappan så att jag inte skulle ramla, vilket iofs hände rätt ofta. Så när folk säger att jag blivit tappad brukar jag skratta, jag kastade mig förfan ner för trappan. Åter till minnet. Minnet är att jag vet att jag stod högst upp och tittade ner. Sen märker jag att jag kan ändra rösten från mörkt till ljust och intalar mig att jag kan göra film. För det är det man behöver kunna som skådespelare. Kunna prata ljust och kunna prata mörkt. Jag var rätt beroende av Pippi Långstrump som liten så jag antar att jag ville vara med i en Pippi film. Därav att jag ville göra film i den stunden.

Ett annat minne jag har, som jag precis faktiskt kom ihåg. Jag vet att det är i samma hus, så det måste varit i ungefär samma ålder. Kanske precis innan vi flyttade när jag var 5 år. Året minns jag inte. Jag vet att jag satt med pappa, mamma och mormor i köket. Jag hade ett eget lågt bord där jag fick sitta och pyssla (ni vet såna bord man ska ha i förskolan i dagens läge, ja, det hade jag för 15 år sen - tack mamma och pappa!). Helt plötsligt vill jag ha isglass. Så jag frågar pappa snällt och han säger väl antagligen ja eftersom jag får ta den. Pappas flicka vetni. Mamma sa ingenting, inte mormor heller. Det är en sån där piggelin som jag får ta.
Men det är kallt att hålla i glassen så jag gnäller. Och pappa ger mig den geniala ideen att stoppa in min isglass i micron. Vet inte vart mamma var då, men mormor försöker intala mig att det går INTE att lägga in en isglass i micron för den kommer smälta. Men jag var bestämt. PAPPA HADE SAGT ATT DET GICK, och då går det! Så jag fick en tallrik att lägga glassen på (eftersom mormor visste att den skulle smälta), la in glassen i micron, 2 minuter.

Micron plingar, såg pinnen och pölen i tallriken och jag började storgråta. Min egen far hade lurat mig. Jag vet idag att det bara var på skoj, men i det läget var helt förstörd. Jag hade ingen glass, och min pappa låg i soffan och skrattade. Idag kan jag se det som en rolig grej, men då var hela min dag förstörd. Men jag fick en ny glass. Så det löste väl allt. Men jag vet att mormor sa "va vare jag sa".

Hatar de orden än idag, haha.

Ibland brukar jag fråga mig "varför?", eller egentligen är ibland lite underdrivet (eller vad man ska kalla det). För det är rätt ofta jag brukar fråga mig "varför?"

Varför är jag så tjock?

Varför gör jag inget åt det?

Varför tror jag aldrig på när folk säger att jag är fin?

Varför tror jag att alla killar är ute efter att såra mig?

Varför tror jag alltid att mina vänner vill vara med någon annan när vi umgås?

Varför tror jag alltid att det blir bättre om jag dricker lite till? Trots att det var bra för ett tag sen

Varför tror jag att man måste vara bäst i skolan för att vara bra?

Varför tror jag alltid att jag är så dålig?

Varför dricker jag så mycket alkohol?

Varför har jag så lite ork till att leva vissa dagar medan andra dagar vill jag aldrig lämna?

Varför tror jag att alla nya personer kommer lämna mig när de lär känna mig?

Det finns hundra frågor till. Minst. Säkert tusen frågor jag ställer mig rätt ofta. Det är inte ofta jag tror att någon raggar på mig för att de faktiskt tror att jag är snygg, eller för att jag är trevlig. Utan det finns alltid en anledning. Är han ute för att såra mig? För ett one night stand? Har han slagit vad med sina kompisar?

Jag faller alltid för folk som egentligen inte är bra för mig. Det har jag sagt förr. Jag tror att jag måste skada mig själv. Fast jag vill inte visa det. Inte så att folk faktiskt förstår att jag nog inte mår helt bra inombords. Därför säger jag emot eller fnyser när folk säger att jag är fin. För jag tycker ju inte det, hur kan andra tycka det? Att man måste älska sig själv för att älska någon annan är nog sant. Eller det är nog väldigt svårt att älska någon annan när man hatar sig själv.

För att ta ett exempel som händer i detta exakt nu. Killen jag smsar mycket med, ja, hela tiden. Han har sagt nu att han raggar på mig. Och då kommer tankarna "varför?". Jag har faktiskt frågat honom varför. Men antingen säger han "varför inte" eller så byter han samtalsämne. Så därför tror jag inte att det är på riktigt. Det här är ingen kille som jag egentligen faller för, han är för lik Mr X. Fast ändå tvärtemot. Ja, alltså jag har ju inte fallit för honom nu heller. Men ja, you know what I mean.

Han är med sina kompisar nu. Så frågade han vad jag gjorde och jag sa att jag läste. Låg i den sekunden och läste BlondinBellas "Egoboost" (kan inte direkt säga att jag gillar den. Än. Den är bra skriven. Hon är duktig alltså, men inte min smak på bok.) Så skrev han att han inte skulle störa mig. Vilket jag alltid säger att han inte gör. Men då klicka det! Det handlade inte om att han inte ville störa, det var ju att han ville vara med sina kompisar. Så jag sa att vi hörs sen. Att han kan höra av sig när han har tid.

Det är klart. Han hade inte tid med mig, men ville lägga det som att han var snäll mot mig. Att inte störa mig. Som att det vore mitt fel att han inte skulle smsa. Att jag aldrig lär mig. Det är KLART att han ska umgås med sina vänner, helt klart. Säger ingenting om det. Men nu har jag ännu tråkigare än jag hade innan. Smått svartsjuk kanske man kan kalla det? Jag vet inte. Grejen är att jag älskar det där citatet "att ha kakan kvar samtidigt som man vill äta den". För jag vill ju inte att han raggar på någon annan samtidigt som jag vill kunna göra vad jag vill med vem jag vill. Tror att det handlar om att jag inte vill bli lurad. Jag vill inte att han ska kalla mig sötnos samtidigt som han gör det till någon annan.

Då är jag hellre utan.

Det blir aldrig som man tror. Det är väl i och för sig ingen nyhet.

Jag är en beroendemänniska.

Jag är beroende av allt. Jag är till och från beroende av sims, beroende av godis, beroende av att smsa, beroende att få uppmärksamhet. eller okej, inte uppmärksamhet i den bemärkelsen att jag behöver synas mest, höras mest eller så utan mer bekräftelse på att jag är bra. jag behöver höra en enkla ord och meningar. även om de inte stämmer. sen att jag glömmer de lika fort är en annan sak. jag kan höra tio tusen fina ord av en person, men så fort den personen säger "korkad" eller "dum" så är det det jag minns. jag kan komma ihåg det i tusen år. känns det som iallafall.

Kan det handla om att jag själv tycker att jag är mer korkad och dum än att jag är söt?

Jag minns när en tjej kallade mig "teknisk" och jag började skratta. För jag har alltid fått höra att jag är så oteknisk. Speciellt av S. Att han aldrig skulle låta mig röra hans saker för då skulle jag antagligen förstöra dem. Inte för att jag är elak, utan för att jag är oteknisk. Så när jag fick höra det kunde jag inte sluta skratta. För jag kunde inte tro på vad hon sa. För någon jag "tyckte om" sa att jag var oteknisk, så varför skulle en person som knappt känner mig ha rätt?

I don't know.

Full som ett as i fredags. (suprise suprise)
Första gången jag inte tyckte S var direkt snygg faktiskt.

sen pratade med E. Eller vi smsade först.
Som ni vet bor E på andra sidan Sverige för mig.

Snabb version:

E: "kom hit ;)"
L: "haha jag kan inte, det är för långt bort ju"
E: "men en annan helg, okej?"
L: "du har ju dina diamanter i stan ;)" (självklart ville jag höra ett nej. därför den ledande frågan)
E: "jag har minsann inte hittat någon som är värd något"

L: "det tar väl tid att hitta någon som är värd något"

E: "Jaså, kände inte dig direkt länge, eller? ;)"

L: "men det var ju inte jag heller.."

sen ringde han och vi pratade lite lätt om det. men ja, kändes ändå skönt att höra att han hade vart med någon annan under hans resa. jag vet inte varför. bara för att få det bekräftat. men kom igen, det är två år sen. jag har överlevt. men det gjorde ändå så ont att prata om det. sen kom vi in på vårat vanliga spår. Skickade en bild, sen däcka han. Sen har vi inte pratat sen dess. Ja, alltså. Jag vet inte. E kommer alltid vara en sån kille som jag vill ha, men inte kan få. Som är så jävla snygg, äldre, nu t.o.m eget boende, fast jobb, festar som ett as. och ja juste, ligger runt. Men ändå behöver jag bara höra hans röst för att jag ska falla dit igen. En flirtgubbe i ett sms och jag är fast. Han är den killen som jag skulle gå tillbaka till vad som än hände nu. Så känns det. Nu. Men blir man kär kanske det ändras. Vad vet jag.

Annars då? Jo idag har jag typ gymmat. 60 minuter kondition faktiskt. Stolt över mig själv.

--------------------------------------

LP! Låter som en fantastisk plan!
Och ja, men hallå. Det spelar ingen roll om du låter full?
Jag gillar ju fyllor så det kändes mer som mitt språk.

Haha! Hur går det med din blogg?

Haha LP!

"Ta hans om dig tills vi hörs låigen" lät mycket roligare än "tand om dig tills vi hörs igen". DET fick mig att le såhär en tråkig tisdag! Du är så himla bra.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tänkte precis på en sak med hur skönt det är att ha en anonym blogg. Man behöver aldrig bry sig om vad andra tycker. Jag tänker på t.ex storbloggarna som Paow och Kissie. De måste hela tiden tänka på vad de skriver, hur de skriver, om de skriver. De måste tänka på vad annosörerna tycker. De måste bry sig om vad alla tycker. För det är de tjänar pengar på.

Jag behöver däremot inte bry mig om någonting. Förutom att jag inte kanske bör nämna namn, för då är det inte så anonymt längre ifall någon av mina nära skulle läsa. Jag kan vara totalt jävla grymt ärlig. Jag står för allt jag skrivit. Det här är jag. Det här är mina riktiga känslor. Känslor som inte alla vet om. Känslor jag inte vågar berätta. Saker jag i vanliga fall skrattar bort, saker jag aldrig säger. Men här kan jag vara brutalt ärlig. För det är ändå ingen som kommer kunna döma mig. 

Det är så himla skönt att skriva. Jag älskar att skriva. Skriva exakt det jag känner. Det jag känner just nu. I denna sekund. Låta fingrarna flyga över tangentbordet och låta alla känslor kommer ut på en och samma gång. Det är skönt. Lättande. Sen finns de fina människorna som alltid har stöttat mig, t.ex LP. Trots att vi inte känner varandra i det verkliga livet, så finns det människor som vet om mina innersta känslor. Jag vet nu att det finns folk där ute som känner likadant som mig. Även fast det inte alltid är så himla bra. För vissa av de här känslorna skulle jag inte önska min värsta fiende. För det är inte kul.

Tack. Jag uppskattar att ni alltid funnits. Tack för att ni aldrig dömer.

Tack för att jag för en gångs skull får vara jag.