nu måste jag skärpa mig

imorgon är det första april, ellerhur?

visst - det är påsk i helgen

påsk = godis

jag känner på mig att jag inte kommer stå emot

men jag ska försöka. om inte annat promenera o cykla

varför har jag ingen kämparglädje?

morgonvikt: 60.9

Det finns några få saker som jag vill göra i mitt liv, som ta studenten, flytta hemifrån, träffa en kille (eller, jag har ju träffat E - och jag tycker om honom. men det skulle vara kul att träffa honom IGEN..), ta körkort, skaffa barn, studera vidare, få ett jobb, resa.

Sånt som de flesta vill göra. Jag är nog en sån där medelklass svensson som nöjer mig med att få ett fungerande liv. Jag vill inte ha något speciellt, jag kräver inte att jag ska bli rik (även om man vill det, haha), jag behöver inte bo i något flott slott, utan bara ett hem. Jag vill ha en familj. Nu har jag min mamma, och min pappa. På olika ställen och pappa pratar jag inte så ofta med längre. Mamma har väl alltid varit ett stöd, egentligen. Men på olika bra sätt.

Jag vet inte vad det är jag saknar egentligen. Är det bara så enkelt att jag vill ha någon att kalla min? Eller alltså, inte äga personen.. Men som en pojkvän, som man kan bli älskad av. Eller ett barn. Vad vet jag? Jag vet inte riktigt vad det är jag saknar.

Det kanske bara är så enkelt att jag saknar mig själv. Jag saknar att veta vad jag vill, vart jag vill - jag saknar mig själ när jag hade mål och drömmar. Just nu känns det som jag ger upp innan jag börjat kämpa. Jag orkar inte, för jag vet att jag kommer misslyckas.

Frågan är hur jag vet att jag kommer misslyckas? Jag lyckades förut. Är jag inte lika bra nu som jag var då? Guess not.. Känns som hatet mot mig själv växer i samma takt som jag försöker sätta upp nya mål. Det är som när det går som bäst som jag mår sämst - för jag vet att ju högre upp jag kommer, desto längre ner har jag att falla.

Jag vet inte.. Helt ärligt så vet jag inte. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag vet knappt vem jag är, och jag vet inte vart jag är på väg. Det känns som jag måste lära känna mig själv igen. Skapa drömmar. Mål.

Nu har jag bara ett mål, och det är att bli smal. Och det målet har aldrig varit längre bort än nu. (och en dröm att träffa E igen.. <3 han sa att han verkligen vill.. det är bra va?)

Såhär fet är jag idag

60.6 kg imorse

Lär inte bli mindre imorgon, tyvärr

Godmorgon!

Nu är det ny vecka, nya tag och jag är ganska motiverad faktiskt. Tro det eller ej, haha. Jag vet ju vad som måste göras så då kör vi på det. Får se hur länge det fungerar den här gången, men förhoppningsvis orkar jag ett tag. Alltså, med att kämpa. Inte falla. Försöka nå mitt mål.

Morgonvikt: 60.2

30 minuters promenad

Frukost: -

Lunch: Nachochips med smält ost :(

Middag: massor

Go'morron.

Har insett att jag mår egentligen inte bättre av att inte skriva, så jag kan lika gärna gnälla här som hålla det inom mig.

Morgonvikt: 60.7

Det här var första gången jag vägde mig på några dagar, eller, var det så länge sen? Jag minns inte.. Men jag är besviken på mig själv som går upp i vikt istället för ner i vikt, fast jämför man vad jag vägde för ett tag sen.. Dvs runt 63 så är jag glad ändå att jag förlorat tre kilo. Fortfarande fet, men på rätt väg. Det gäller att kämpa. Motstå sånt som inte är bra och äta lite.

kvällstankar. varför är det då som jag oftast har så mycket på hjärnan? är det för att man har tid att tänka? tänka på saker man inte orkar tänka på på dagarna? som man inte har tid att tänka på då?

det är nu de små monstrena viskar i mitt huvud hur fet och ful och meningslöst mitt liv är. jag vet att mitt liv egentligen inte är värdelöst, det är bara något de säger för att skada. men att jag är fet och ful är jag mycket medveten om. men det blir väl så när man äter godis och vitt bröd o smör och såser varje dag?

jag vet inte hur många gånger jag har tänkt "men imorgon kör jag, imorgon börjar jag om" och sen sitter jag där med en chokladkaka och slickar förpackningen. studenten närmar sig, och man börjar redan se på folk i skolan som går ner i vikt. som blivit smalare. och jag, jag gör tvärtom.

jag måste bättra mig. men jag behöver stöd, jag behöver få något slags "wake-up-call". där någon sätter mig på plats. talar om för mig att jag måste göra det. NU. jag kan inte vänta mer. det är nu på en gång jag behöver sätta igång. jag har inte tid att vänta mer. för jag vill inte se ut såhär mer..

... varför gör jag ingenting åt det då?

E hörde av sig ikväll, första gången sen i måndags .. <3

mår inte bra :( psykiskt. bloggar när jag mår bättre.

sköt om er