Jag är inte perfekt. Jag är egentligen rätt normal. tror jag.

Jag har tidigare under min tid på den här bloggen ändrat väldigt mycket på min historia. Inte om det jag vart med om eller hur jag känt, utan snarare namn och släktrelationer oftast. Allt för att ingen ska förstå vem jag är. Jag är så jävla rädd att någon ska fatta att det här är jag. Alltså att det här verkligen är JAG. Inget bullshit, inget "jag mår fint, hur mår du?" utan JAG. Mina innersta tankar. Mina innersta känslor. 

Jag har tidigare gjort mycket dumt. Jag har aldrig skadat mig rent fysiskt för att jag inte vågat. Däremot psykiskt. Vilket jag har tänkt på många gånger. Hur egentligen mitt hetsätande, svältande, kompenserande, tränande, sex, alkohol. Jag har aldrig provat droger. Mer än alkohol, vill säga. Och jag vet inte om jag är glad eller ledsen över det. Egentligen är jag väl glad för hade jag provat hade jag väl vart fast. 

Ibland brukar jag tänka på hur skönt det vore om jag bara blev gravid. Fick någon att lägga all kärlek på, som ingen tar vara på eller jag har att lägga på. Som kunde ta mig bort från alkoholen, okej, jag dricker inte mycket längre men när jag väl dricker så blir jag rätt full och gör dumma beslut. Som att gå hem med killar jag inte vill ligga med. Typ för att straffa mig själv. För jag vill ju inte vara med dem. Men ibland gör jag ju det för att glömma. Få lite komplimanger, få lite närhet. Sen mår jag alltid så jävla dåligt. Sist spydde jag efter för att jag mådde så dåligt.

Den där jävla ångesten. Ångesten som gräver i bröstet. Som gör allt mörkt inombords. Som jag aldrig blir av med. Den ligger där. Stryper mig. Gör att jag inte kan andas. Gör att jag vill gråta men det går inte. Ångest. 

När jag träffade A skrev jag här i bloggen, för exakt två år sen när vi  fortfarande var tillsammans
"Jag älskar mig själv mer nu än vad jag gjorde förut. Kanske för att jag har insett att jag har ett värde. Kanske, kanske inte. Kanske för att jag blivit äldre och visare. Jag va 16 när jag började skriva, nu är jag 22 år."

Nu är jag 24 och jag hatar mig inte lika mycket som när jag var 16 men jag har också glömt bort varför jag ska älska mig själv. Som återigen..

Om ingen älskar mig - varför ska jag göra det? 

Fick en fantastisk kommentar av Maria i slutet av februari som skrev 
"Vill bara skicka en kram. Vet hur det är att vara ensam och inte ha någon att prata med. Jag hittade just hit och har läst lite, så du är inte ensam <3"

Blir så himla glad att det finns såna människor som orkar lägga ner en minut till att skicka iväg en sån kommentar. Tänk om hela världen bestod av såna människor. Som ville andra väl. Som iofs (tyvärr) känner sig ensamma MEN som ändå har orken och modet att skicka iväg en kram. ÄVEN fast det är anonymt så gör det så himla mycket. Tack Maria, om du ser det här. Tack.

Trots det känner jag mig som världens mest värdelösa och ensamma människa. Känner mig dålig och ovärdig ett liv. samtidigt som jag känner att jag har ändå blivit given det här livet och måste därför ta vara på det. För det finns de som vill leva men som inte får det. Så jag skulle aldrig ge upp även om jag många gånger önskade det. Önskade kanske är fel ord. Ingen önskar väl egentligen att dö. 

Det är hela tiden samma skit. Jag kommer ingenstans i livet. Står och stampar medan folk runt om mig lever vidare medan jag inte kan. Det känns som i en sån där dröm när man vill springa, men benen inte rör sig. Man står stilla. Så känns ungefär hela mitt liv. Återigen känns det som att det saknas mig något. Jag känner mig inte hel och jag vet inte hur jag ska bli hel. Enda gången jag känt mig hel var med A. men man kan inte lita på att någon annan kan göra en hel. Nej. Men hur ska man göra när man inte förstår varför man inte är hel samtidigt som jag inte kan förstå hur jag någonsin kan bli hel.

Jag har alltid blivit lämnad. Av alla. Hela tiden. Det finns ingen som jag kan säga inte har lämnat mig. Mamma, pappa, släktingar överlag, vänner, ligg, pojkvännen/dvs exet. Varför vill ingen vara med mig? Varför duger jag inte? Jag är rätt trevlig och jag har bra åsikter. Jag är inte jätteful, även om jag alltid känner mig ful. Jag är inte fattig, men inte heller direkt ekonomiskt oberoende. Jag är nästan universitetsutbildad. Jag har så mycket att erbjuda. Jag HAR kärlek. 

Jag behöver bara någon som är villig att dela den med mig. och som är villig att älska mig, trots mina brister.