Just nu känner jag mig rätt tillfreds med mitt liv. Jag kan titta mig i spegeln och inte tycka att jag ser värsta monstret som förut. Visst är jag långt ifrån nöjd men just nu överlever jag. Eller.. alltså, jag ska inte sluta kämpa för att bli MIG. Bli den jag vill vara, men jag kan ändå känna mig rätt söt vissa mornar.

Däremot känns det som något fattas. Jag har alltid haft något att må dåligt över, eller så har jag skaffat mig något dåligt. Jag har alltid hatat mig själv, jag har alltid känt mig ledsen efter någon annan (Mr X, E, BV) osv.

Men nu.. nu är jag bara ensam. Jag skaffar mig uppmärksamhet från en kille jag inte bryr mig om, men just nu har jag ingen, ingen som gör mig sådär glad för ett sms. Jag är ensam. Det är lite jobbigt, faktiskt. Ensam.

Min kompis sa häromdagen "Du är så stark som klarar dig själv, jag kommer aldrig klara mig själv". Que? Say what? Sen när är JAG stark? Bara för att jag inte springer runt och knullar runt för att få uppmärksahet så är jag inte stark. Snarare feg. För jag vågar inte träffa någon ny nu efter E.

För det gör så ont. Det gör så ont när de inte finns kvar längre. När man inser att det inte alls var så bra som man trodde. När tårarna inte längre orkar rinna. Jag är så rädd att hjärtat ska göra sådär ont igen, som de gjort och gör i vissa stunder fortfarande. Vem vill utsätta sig för det? Varför utsätta sig för det, även fast det är så underbart under tiden?

Jag är rädd. Jag är ensam. Jag är svag. Men livet går på ändå. Jag måste överleva. Oavsett om jag är ensam. Men just nu hata jag inte mig själv. Framsteg, kanske. Jag vet inte. Jag önskar bara att jag inte vore rädd för att hjärtat ska krossas i tusen bitar, innan jag hunnit bygga ihop det från förra gången.