Jag har inte riktigt haft tid att blogga som ni kanske förstår

Har mitt första sommarlov från universitetet och gör allt för att få jobba så mycket som möjligt.

Som ni kanske märkte så är jag rätt arg på min pappa i den här perioden av mitt liv. Jag känner mig så himla sviken av honom. Och man brukar säga att ens pappa är den enda mannen i sitt liv man kan lita på. Precis som Frenchy i Grease säger "The only man a girl can depend on is her daddy". Så om det HÄR är det som är det "bästa" så inser jag nu att jag kommer aldrig kunna träffa en kille. Om min pappa inte ens går att lita på - vem kan man då lita på?

Jag är så himla ledsen över att det blivit såhär, men jag kan inte göra någonting. Jag har ingenting mer att säga honom. Det här är så typiskt min pappas släkt/sida. Så fort man själv inte ringer så ringer inte de heller. Har inte pratat med pappa sen innan förra lördagen. Minns inte ens vad vi sa då.. Minns att han sa "Ja det är ju några månader sen vi träffades". Ja och vems fel är det? Mitt? Nejdu. Han kanske ringer idag. Kanske inte. Jag tänker inte ringa.

När mamma och jag pratar om det här så är det tydligen såhär det alltid varit. Fast i min värld har det inte varit så. Visst har pappa svikit mig x antal gånger, men aldrig såhär... Det gör så JÄVLA ont.