Önskar det vore annorlunda, att jag älskade mig själv lika mycket som jag älskar dig. Som jag behöver dig. Jag önskar man kunde garantera en livslång kärlek, att man själv kan kunde styra sin lycka. Om du lämnar mig kommer jag falla. Hårt och fort. Ner där jag än gång var, där jag är påväg ifrån. Bara hälsar på ibland. Men de gångerna gör det så ont. Och jag kan inte sluta gråta. Varför fantiserar jag fram ett problem som egnetligen inte ens finns?

Måste. Sluta. Tänka.