Åh LP, jag vet inte om du ser det här.. Har som sagt inte vart inne på typ tusen år. Orkar inte skriva om mitt patetiska liv som aldrig blir bättre. Just för att jag orkar inte gnälla mer. Orkar inte ens tänka på det. För att det ändå inte är någon som bryr sig. Och så loggar jag in o ser dina kommentarer. Fina du. Att du fortfarande finns kvar och läser. Du förstår inte hur mycket det betyder. (Omg, tårarna bara börja falla direkt....) Men jag lever iallafall.

Livstillstånd:
Jag lever. Jag har blivit ett år äldre. Jag är mycket tjockare än jag någonsin varit känns det som. Jag är singel. Jag är inte tillräcklig för någon. Duger inte till något. Har inte träffat någon sen A. Träffar fortfarande A (mer om det sen) Jag är tråkig. Jag är gnällig. Jag är dryg. Jag har så jävla ont i hela min själ men jag vet inte vad jag ska göra. Orkar inte med skolan, vill inte träffa människor, Jag vill inte vara ensam. Mina bästa vänner har skaffat pojkvänner (Tro mig, jag unnar de inget mindre. Jag är glad att de är lyckliga) Men samtidigt avundsjuk. Drömmer hela jävla tiden om dagen A och jag gjorde slut. Minns exakt varenda jävla ord han sa, samtidigt som jag inte kan berätta nu. Men jag minns och det skaver så jävla hårt i min själ. 

Och ja, jag är så jävla arg. Arg för att jag fortfarande vill tro att A älskar mig. För att han beter sig så när vi ses. Vill prata hela tiden. Berättar fortfarade allt för mig. Vill träffa mig. Sova med mig. Ha sex med mig. Ja, ni vet. Och jag är ju så jävla dålig så jag tillåter det. Tror att om jag är mitt bästa jag så kommer han komma ihåg varför han var kär i mig. Vi har jättekul tillsammans, umgås som när vi var tillsammans.  Firade alla hjärtans dag tillsammans igår tillexempel, avslutade dagen med att vi hade sex och att jag sov kvar. 

Och precis efter när vi sagt godnatt o säger han 
"Lis.. Jag vet att du inte vill prata om det här, men jag vill ligga med andra. Prova lixom." 

Jag svarade såklart inte, vad ska jag säga? Aha okej?

Så säger han "vadå blev du sårad nu?"

Och jag ville bara skrika.

Skrika högt som fan:

KLART SOM FAN JAG BLEV SÅRAD DIN JUBELÅSNA. JAG HAR VARIT SÅRAD SEN DU DUMPADE MIG. JAG ÄR FÖRFAN HELT JÄVLA TRASIG OCH ENDA GÅNGEN JAG MÅR BRA ÄR NÄR JAG ÄR MED DIG. JAG HATAR DIG FÖR ATT DU INTE VILL VARA MED MIG OCH JAG ÄLSKAR DIG FÖR MYCKET FÖR ATT VILJA LÄMNA DIG.

Såklart gjorde jag inte det. Men jag var nära. Jag vill fortfarande poängtera att A är en jävligt fin person. Som har det jävligt jobbigt nu. Han var t.ex oskuld innan mig. Så jag förstår väl också att han vill ligga med flera, vore väl konstigt annars. Men måste han säga det till mig?! MÅSTE han hela jävla tiden krossa mig när jag försöker bygga upp mig?

Jag kommer ihåg en gång när vi var tillsammans och han såg en bild på sin kusin (som är homosexuell) tillsammans med massa tjejer och A säger "fan vilken tur han har som får umgås med massa snygga brudar hela tiden". Och jag tappade hakan. Tur? Vadå tur? Duger inte jag? Men då förklarade han för mig och lugnade mig och tröstade mig och sa att jag enda var den enda han ville vara med.

Det roliga är att jag häromdagen la upp en bild på instagram med en text om att det finns bra killar, och att det finns någon som kommer älska mig och vilja ge mig hela världen. Typ. Då blev han jättesur och sa typ "ja, skit i mig ändå. Jag är ändå inge bra. Jag borde dö" Så svarade jag typ "Vadå, för att jag tycker att jag förtjänar någon som älskar mig?" och då fick han ångest.

Och det gjorde så jävla ont. Vad är det för något att säga? Han vet att han betyder så sjukt mycket för mig och ändå får han mig att låta som att JAG gör fel? Jag vet inte hur han gör det. Men det blir alltid mitt fel, slutar med att JAG ber om ursäkt. 

Sen på tal om A.. Ja, allt handlar om A. Imorse skulle jag kolla klockan på hans mobil och såg att han pratat med sitt ex (Han har samsung, syns ju vem han pratar med på facebookchatten). Så då skrev han alltså till henne när han var med mig. Inga konstigheter. AAAAAAAAH JAG FÅR DAMP!

Och JA. det vore lättare egentligen att bara säga hejdå och låta han sköta sitt eget liv och jag sköta mitt. Problemet är att jag inte kan vara ensam. Och gör jag det så blir jag så jävla ensam. Då har jag ingen igen. Och jag vet inte om jag pallar det igen. Men jag vet också, att den dagen han träffar en ny så kommer jag bli ensam igen (vilket han hela tiden påtalar för mig, att när JAG träffar en ny så kommer HAN bli ensam o så blir det hela mitt fel igen) men jag då? Jag blir förfan också ensam då. 

Ja nä, jag vet inte. Jag är dum i huvudet. Alltid varit det. 

Kommer alltid varit. Och jag hatar mitt liv. Men det är inget nytt.

Och jag kan inte sluta gråta och ha ont i hjärtat.