Kom till insikt igår att jag inte är någons person.
Ingen skulle välja mig först om det blev ett dilemma.

Mamma har sin kille.

Pappa har sin tjej.

Min BV har sin bästa vän.

Mitt ex skulle välja sitt datorspel.

Mina andra vänner har andra vänner.

Jag har ingen. 

Det gör så ont när man kommer på det.

När man inte känner sig duglig för någon.

För om någon tyckte det, då borde man ju vara först

Men istället faller man mellan stolarna.

Frågan är om någon skulle bry sig om jag dog

Jag vet att det låter konstigt, och jag vet att folk skulle bli ledsna

Jag menar, mina föräldrar är inte känslolösa trots att de inte har tid för mig

Jag är ju trots allt vuxen. De kan inte hålla på och sätta mig först längre

Hade man haft syskon kanske det inte hade gjort något, men..

Jag är ju ensambarn.

Sen känner jag mig värdelös för annat också.

Jag har inte lust med någonting. Jag känner mig bara ful och äcklig.

När mina kompisar vill ut och festa har jag ingen lust att dricka.

Jag vill bara hem. Hem och spela datorspel (har fastnat med the sims)

Töntigt när man är 23 år och singel och jag vill bara spela ett låtsasspel

Leva i min låtsasvärld där jag styr vem som ska göra vad och tycka om.

Jag känner mig ensam. Jag vill flytta till radhus (wierd) och vara obunden

Jag vill inte vara ensam, jag vill vara älskad. Och ingenting blir som jag vill

Jag saknar mitt ex. Jag saknar mitt ex's familj och hur jag kände mig hemma

Med honom kände jag mig så hel. Jag hatar att känna att något fattas. 

Och så tänker jag på hans familj och blir helt varm inombord. De var min familj

Där brydde folk sig om mig och jag kände mig omtyckt. Jag var så älskad.

Min egen familj har ju som sagt inte tid för mig.

Jag är ensam