Sist jag skrev så berättade jag att jag nyligen fått veta att en släkting var döende i en sjukdom.

En person som alltid varit en stor del av mitt liv och min uppväxt. En perso som alltid stöttat mig.

På lördag är det en vecka sen hon gick bort.

Det river så i mig. Det värker. Det gör så ont. Just i skrivande stund har jag sjuk ångest.

Värker i varenda liten del av mig. Samtidigt som jag känner mig tom.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Även om en del av mig är lättad att hon slipper lida. För det gjorde hon i slutet.

Och det gjorde så ont i mig att se dig må så dåligt. Nu slipper du lida. Nu har du inte ont längre.

Jag kommer alltid att älska dig. Att du mumlade om mig precis innan du dog. 

Att jag skulle hjälpa dig. Jag är ledsen att jag inte kunde hjälpa dig.

Jag hoppas du alltid är med mig. Jag hoppas du alltid leder mig på rätt väg.

Jag hoppas du vet hur mycket jag saknar dig. Hur många tårar jag fäller.

Orkar inte med det här. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne.

Min stöttepelare. Min vän. Min finaste. Åh, som jag saknar dig.