Jag bryr mig inte.

Jag är så jävla blåögd och naiv.

Eller snarare VAR blåögd och naiv.

Vi smsade mycket, det gjorde vi. Jag trodde på allt du sa. Jag tog åt mig av smickret. Jag trodde på dig. Jag sparade dina sms. Log åt det du hade skrivit. Det du sa när jag va hos dig i 10 dagar. Det du sa efter. Du sa så rätt. Du fick mig att falla. Fick skrapsår både på knän och händer. Jag trodde du var annorlunda. Mogen. Du är ändå 3 år äldre än mig.

Men guess what? Du är inte mognare än grön banan. Du lekte. Du lekte med mig och min godtrohet. Du är precis som alla andra jävla killar. Jag litade på dig. Dagen innan du åker säger du att det är klart att vi ska höras när du kommer hem, väl därborta strular du satan med en tjej. Du kommer hem. Hör inte av dig. Jag har nu fått veta att du fortsatte strula med henne även när du kom hem. Gör säkert fortfarande. Hör av dig EN gång och säger att du ska höra av dig en annan dag, för vi kanske borde prata.

Hahahah, hur kan jag vara så dum att falla för en idiot? IGEN? Varför har jag inte lärt mig? Jag är mest besviken på mig själv att VÄNTADE och var ledsen att du inte hörde av dig. Till vilken nytta? INGENTING. Dina sms är nu raderade. Det är du ed. Från mitt hjärta. Från mitt sinne. Från min själ. Och det bästa är att du är borta, och jag mår bra. Det känns som en sten har lättat från mitt bröst. Jag behöver inte dig.

Men jag har lärt mig nu: Lita aldrig på någon. Släpp aldrig in någon. För du blir sårad, oavsett om du vill eller inte.