Är så trött på Sverige

eller är det Sverige, eller är det människorna, vädret, rutinerna?

Jag vill inte göra någonting för jag vet att imorgon är allt precis som vanligt. Det är måndag vilket betyder jobb, det betyder att gå runt som en zombie och ta hand om massa 2åringar som springer runt (vilket jag egentligen gillar) och vara irriterad på att jag har arbetskamrater som är seriöst dumma i huvudet.

Jag vill komma någonstans med mitt liv. Jag är trött på att bara stå stilla, som jag gör nu. 14 år i huvudet, 20 år på pappret. Hur kommer man framåt? Jag lider av en lätt 20års kris. Jag har nog haft alla års kriser man kan ha fram till 20års åldern. Jag minns speciellt en kris jag hade. 9 års krisen. Jag grät mig till sömns dagen innan min födelsedag. Jag ville inte bli två siffrig. Jag mådde seriöst dåligt över det. Det var sista dagen som jag skulle räknas som liten.

Nu 20års krisen när jag inte vet vart jag är påväg, vart jag vill komma, hur jag ska komma dit och hur jag ska orka komma dit.