Igår fick jag ett fint sms.. "Hur mår Stockholms bästa?"

Vem var det om inte E? Gamla fina E. Som sårat mig så många gånger utan att han ens vet om det. Han som har fuckat min hjärna så många gånger. Så många gånger jag har överanalyserat och gråtit och varit glad över några få ord. Han tyckte iallafall att jag skulle fara ner till honom. Helst nu i helgen. Fast det tycker jag känns lite hetsigt med tanke på att vi inte pratat så mycket. Men hade jag vågat hade jag satt mig på första bästa tåg - man är bara ung en gång sägs det.

Smsade S i lördags och fick inget svar så damn it, jag orkar inte. Han är borta nu. Okej? Jag orkar inte.

Jag borde börja satsa på mig själv istället för att vara den här lerklumpen som jag är. Jag väger typ stadigt på 62 kg och stannar där. Orkar inte ta tag i mig själv. Ska försöka skaffa mig ett gymkort och prova mig fram, annars går jag tillbaka till simhallen. Där jag egentligen borde stanna. Men jag vill dansa. Dansa bort fettet som dallrar. Som alla hatar. Mest jag. Jag kommer aldrig bli lycklig när jag håller på såhär.