Ibland undrar jag varför jag inte uppdaterar oftare, eftersom jag vet att jag mår bättre av att få skriva av mig. Ändå tänker jag "Jag gör det sen" och det blir aldrig av. Det finns så mycket som jag glömt berätta, ta t.ex förra lördagen när jag va på halloweenfest och vem var där, jo självaste S. Han "räddade" mig från en kompis som blev lite väl närgången och sen möttes vi vid bussen igen. Som inte gick på 1 timme. Så han värmde mig. Och sa "Fan att man inte kan sova hos dig" för han hade sin kusin med sig. Som behövde komma hem till S. Det var så surrialistiskt. Det var som en dröm. Även fast ingenting hände så va han bara där, och va snäll. Lite närhet som jag behövde. Skulle velat ha mer, men ibland får man nöja sig med det man får. För det lär ju inte bli igen. Känns det som. Vi har ingen kontakt i stort sett alls. Hälsar, fine. Men det är det. Nu satt vi i över en timme och pratade.

Och ja, jag har svårt att släppa den här människan. Precis som med alla andra. Jag kan bara inte. Jag har nog inte riktigt släppt E heller. Inte riktigt.

Nu ska jag dra iväg till jobbet, jobba ett par timmar och sen förhoppningsvis dricka lite vin. Så nu vet ni att jag lever. Och fortfarande tänker på S. Ingenting är nytt i mitt liv alltså.