Jag skrev ju om en kille i måndags. En kille som vi nu kan kalla A, för jag hoppas inte att han försvinner från mitt liv så snabbt som jag trodde från början. Jag har svårt att tro att det kommer funka i längden, och det gör så ont. Men jag önskar så hårt jag bara kan just nu. För just nu är han allt jag tänker på. Och det är inte som med S och de andra killarna, det här känns äkta. Det här... är nog min första förälskelse.

I måndags när han gick av tåget så smsade han och sa att han borde följt med mig hem för att fortsätta umgås. Så sa jag att det är bra att vi inte ses för mycket, annars kommer han tröttna på mig. Och han svarade att jag var värd att försökta tröttna på. För han trodde inte det skulle gå. Träffade honom även i tisdags. Då sa han att han tror att han börjar tycka om mig. Mer än vad han trott. Sen igår skulle jag komma hem sent, ändå mötte han mig och följde med mig hem.

Och imorse, någon timme innan han skulle behöva åka hem så låg vi och tittade på varandra (ja, det låter lite fånigt, men det va det vi gjorde) Ingen TV, ingenting. Bara vi. Smått trötta fortfarande. Hans fina gröna ögon stirrade in i mina lika mycket som jag tittade på honom. Ingen av oss hade sagt något på en bra stund när han försiktigt viskade.

A: "Lögnare.."
Jag: "Va? Jag har väl inte sagt något?"
A: "Jo.. Du sa att jag skulle tröttna på dig"

Då slog det mig. Helt plötsligt. Att nu ska han åka tillbaka till sin studentstad 20 mil härifrån. Och antagligen inte hinna åka tillbaka på ett tag. Varför lyckas jag alltid träffa killar som jag måste ge upp? Och den här som faktiskt SAGT att han tycker om mig. Varför kan jag inte bara få det att funka? Det gör fan ont. På riktigt. Sagt det förr och säger det igen. Men nu tror jag faktiskt att jag höll på att falla för den här killen, och nu måste jag ändå svälja stoltheten och låtsas som ingenting.

Min kompis träffade oss tillsammans igår, och hon sa att när vi såg varandra så hade vi "lyst upp" hela bussen. Hålla handen, svårt att sluta pussas. Det här är en riktigt fin kille. Men ja, vad ska man göra? Och nu fick jag ett sms med texten: "Du har inte gjort det lättare att åka tillbaka iallafall.."

Oavsett. Tack för att du gjort det här så lätt A, oavsett vad som händer framöver. Tack för att du visade mig hur det är att pussas på stan, hålla hand längs vattnet. Förlåt att jag är jag.