Hur accepterar man att det finaste man har i sitt liv inte längre kommer vara där på samma sätt? Det kommer aldrig bli vi igen. Även om jag önskar att tiden bara gick och att han insåg att han är kär i mig, att han älskar mig och vill spendera sitt liv med mig. Men någonstans vet jag att den dagen aldrig kommer. 

Han kommer hinna hitta någon annan, han kommer gå vidare. Och jag kommer få se min stora kärlek vara med någon annan. Hur accepterar man det? Hur fan går man vidare från det?

Som sagt. Jag vet att den här är det bästa för att han ska hitta sig själv. Få känna kärlek. Få veta vad kärlek är. Det här kanske bara är en fas för mig. Att jag tror att han är min stora kärlek. Men hur många gånger i livet kan man hitta någon som är ens bästa vän, som man har bra sex med och fungerar med och blir lycklig av? Det är kärlek för mig. Men han känner ändå inte så så han kommer hitta sin stora kärlek i någon annan. Och det gör ont.

Så fysiskt jävla ont alltså. Just nu, idag, i den här sekunden dör jag hellre ensam än lever med någon annan.