Jag är inte perfekt. Jag är egentligen rätt normal. tror jag.

Jag har tidigare under min tid på den här bloggen ändrat väldigt mycket på min historia. Inte om det jag vart med om eller hur jag känt, utan snarare namn och släktrelationer oftast. Allt för att ingen ska förstå vem jag är. Jag är så jävla rädd att någon ska fatta att det här är jag. Alltså att det här verkligen är JAG. Inget bullshit, inget "jag mår fint, hur mår du?" utan JAG. Mina innersta tankar. Mina innersta känslor. 

Jag har tidigare gjort mycket dumt. Jag har aldrig skadat mig rent fysiskt för att jag inte vågat. Däremot psykiskt. Vilket jag har tänkt på många gånger. Hur egentligen mitt hetsätande, svältande, kompenserande, tränande, sex, alkohol. Jag har aldrig provat droger. Mer än alkohol, vill säga. Och jag vet inte om jag är glad eller ledsen över det. Egentligen är jag väl glad för hade jag provat hade jag väl vart fast. 

Ibland brukar jag tänka på hur skönt det vore om jag bara blev gravid. Fick någon att lägga all kärlek på, som ingen tar vara på eller jag har att lägga på. Som kunde ta mig bort från alkoholen, okej, jag dricker inte mycket längre men när jag väl dricker så blir jag rätt full och gör dumma beslut. Som att gå hem med killar jag inte vill ligga med. Typ för att straffa mig själv. För jag vill ju inte vara med dem. Men ibland gör jag ju det för att glömma. Få lite komplimanger, få lite närhet. Sen mår jag alltid så jävla dåligt. Sist spydde jag efter för att jag mådde så dåligt.

Den där jävla ångesten. Ångesten som gräver i bröstet. Som gör allt mörkt inombords. Som jag aldrig blir av med. Den ligger där. Stryper mig. Gör att jag inte kan andas. Gör att jag vill gråta men det går inte. Ångest. 

När jag träffade A skrev jag här i bloggen, för exakt två år sen när vi  fortfarande var tillsammans
"Jag älskar mig själv mer nu än vad jag gjorde förut. Kanske för att jag har insett att jag har ett värde. Kanske, kanske inte. Kanske för att jag blivit äldre och visare. Jag va 16 när jag började skriva, nu är jag 22 år."

Nu är jag 24 och jag hatar mig inte lika mycket som när jag var 16 men jag har också glömt bort varför jag ska älska mig själv. Som återigen..

Om ingen älskar mig - varför ska jag göra det?