jag försöker tänka positivt, försöker vara glad. o i vissa stunder är jag helt ärligt glad. alltså ni vet sådär maniskt glad? att man typ inte kan sitta still för att man är så glad. man lyssnar på musik som gör att man bara vill dansa och sjunga.

sånna stunder har jag haft de senaste dagarna. stunder som jag känner mig odödlig i. sen i nästa vill jag bara gråta. men just nu tar de "maniska" stunderna över och det känns som jag klarar mig bäst själv. när jag inte ens tänker på E. och det är skönt.

jag vet att jag är feg som inte pratar med honom om det här. MEN, jag klarar inte smällen. att få höra att han inte vill ha mer. att bara höra de orden kommer krossa mig. därför struntar jag i de orden och försöker leva på som vanligt. thats it.

imorgon ska jag supa bort alla mina bekymmer! :)