ibland hatar jag min bästa vän

inte för att hon är sötare än mig. inte för att hon är mer omtänksam. ingenting sånt.

utan för att hon ofta påpekar saker som sårar. ni kanske minns när jag gnällde över E och hon sa att jag borde tänka på vad jag säger eftersom jag förstör hennes dag med mitt gnäll? jag minns det. det gör fortfarande ont när jag tänker på det. för det sårade mig. jag menar, om jag inte kan "gnälla" hos mina vänner när jag mår dåligt - vart fan ska jag vända mig då? (därav bloggen, fast det vet ni kanske..)

nu blev det så igen. en tjej i våran närhet har tagit körkort. jag skojade och kallade henne bitch till min bästa vän och hennes svar blev:

det är himla ofta du gnäller över att folk tagit körkort och blir glad när folk misslyckas.

OBSERVERA, det här är första gången jag "gnällt" över att någon tagit körkort. Och ja, jag är avundsjuk på de som får sitt körkort betalt av sina föräldrar eller andra släktingar, för jag VET att det aldrig kommer hända mig. Jag kommer få arbeta ihop pengar om jag vill ha körkort, eftersom vi inte har det så gott ställt så vi kan slänga ut så mycket pengar för ett körkort. Så JA, jag är avundsjuk.

Och den ENDA gången jag blivit glad att någon misslyckats är min fd vän, en annan vän som jag inte längre har kvar för att hon ville inte ha mig som vän mer och då slapp hon. hon misslyckades. och jag vet inte, det kändes bra. det kändes som hon fick tillbaka för att hon sårade mig. det kändes som rätt åt henne. karma eller något.

det här kanske låter som en liten sak, men när min bästa vän säger sådär, påpekar saker så gör det ont. men jag ska sluta säga vad jag tänker. jag ska sluta känna. jag ska sluta prata. jag ska bli apatisk. för då kommer jag iallall inte göra något fel. jag ska låsa in mig och aldrig mer prata med någon. skulle det vara bättre eller? sen har jag kompisar som tjatar om att jag borde skaffa blogg. och jag skrattar bara och säger att det är mainstream, fast egentligen vill jag bara säga: fine. här har ni min bloggadress. nöjda? 

men det kommer jag aldrig att göra. för ni är de enda som vet om den. ni vet inte vem jag är, men ni vet mer om mig än vad mina närmsta gör just nu. och jag är glad att jag har den här bloggen. för  vad hade jag annars gjort med alla känslor? alla tankar? allt gnäll? förlåt för att jag gnäller,  men det här är allt jag har.