Kära mamma.

Jag vet att du aldrig kommer se det här, men jag behöver ändå skriva det efter kvällens bråk. Precis som vanligt när du sovit dåligt och druckit alkohol. Precis som varje gång. Det börjar som en vanlig diskussion, sen kommer det. Hatet. För det är det jag hör. Det är hatet mot mig. Det spelar ingen roll vad du säger. För allt jag hör är "Du är sämst, jag hatar dig. Du är värdelös". Och det värsta är att idag när du skrek så mådde jag bara sämre och sämre. Jag kände mig misslyckad. Värdelös. Det spelar ingen roll vad du säger, för det är så jag känner. Du kan därefter försöka intala mig att du "älskar" mig, men jag tror dig inte. För jag tror inte att den man älskar skriker man så åt. Även om du inte säger det jag hör, så är det det jag hör. Och ju mer du skriker desto mer hatar jag mig själv desto mindre gör jag sakerna du ber mig om.

Ser ni cirkeln?

Jag försöker göra något bra - mamma nöjd - mamma trött/alkohol - mamma skriker - jag hör bara hat (oavsett vad hon säger) - jag känner mig värdelös - jag gör inget det mamma säger - mamma ännu argare - jag försöker göra något bra - mamma nöjd - mamma trött/alkohol etc etc. Ni förstår grejen?

När jag hör hatet så orkar jag inte ta tag i mitt liv och försöka bygga upp mig utan allt raseras. Jag blir trött och likgiltig, mamma ännu argare. Sen försöker man göra något bra för att mamma ska bli nöjd. Och ja, same story every month. Det värsta va när jag sa att jag försökte och hon hånskratta. Sen anklaga hon mig för saker pappa gjorde som jag var med på. Jag var 7-9 år. Min pappa sa "här bär den här" och jag bar. Det får jag NU i 21 års ålder skit för.

Det gör så jävla ont. Så jävla ont.

Förlåt att du mötte pappa, förlåt att du knullade utan kondom, förlåt att du födde mig.