Nu har jag varit A's flickvän en vecka.

Sjukt att jag skriver det, alltså att det är sant.

Det sjuka är hur rädd jag redan är att förlora honom. Jag är rädd för att han ska inse hur jag egentligen är och försvinna. Jag är rädd att han ska hitta någon som är bättre. Jag har sagt det här till honom. Det är konstigt. Att jag skulle hitta någon som jag skulle våga visa mig svag för. För jag litar på honom. Jag vet att han har det jobbigt han också, precis som jag. Han vågar erkänna för mig. Han berättar saker som han aldrig berättat för någon annan. Och jag lyssnar. Lyssnar och lyssnar. Säger knappt någonting om mitt liv. Tänk om han hade vetat en tredjedel av den här bloggen. Tänk om. Men nej, jag kan inte berätta. Han kommer tycka att jag är störd.

Vi pratade om ångest igårnatt. Han sa att han haft självmordstankar en gång i hela sitt liv. Jag minns när jag va 13. Då funderade jag på hur jag skulle ta livet av mig varje dag i nästan ett år, för jag ansåg inte att jag förtjänade att leva. För att jag ansåg inte att någon brydde sig ändå. Sen har de bara kommit tillbaka när jag haft ångest nu. Men jag vet ju att jag aldrig skulle göra det. Jag har bara velat försvinna för ett tag. Självmord är ett beslut som är permanent på ett problem som oftast går att lösa.

Men jag är så glad att jag har honom. Jag kan inte förklara hur ont i hjärtat det gör när han berättar om saker som hänt honom. Jag vill bara ta hans smärta och ge den till någon som förtjänar den mer. Han gör inte det. Han är världens bästa. Det här är inte något jag bara säger. Jag tycker faktiskt det.

Trodde aldrig att det skulle va såhär att vara kär.