En månad har jag kallats flickvän.
Idag har jag varit din i en månad.

Jag minns det fortfarande som igår. Både när vi träffades, när du sa att du tycker om mig, när du ringde och sa att du var kär i mig. Det känns som igår du skickade förfrågan om ett förhållande på facebook. Även fast jag redan visste att det var vi så kändes detta som ett stort steg. Detta steg. Detta steg att bli officiella inför alla.

Saknanden att inte få se dig varje dag gör fysiskt ont. Det skär i hjärtat när jag vet att du inte mår bra på nätterna. Jag önskar jag kunde göra något för att få bort allt ont som har hänt dig. Jag har aldrig känt såhär förut. Hur det seriöst fysiskt drar åt i hjärtat så fort du skriver "ångest".

Jag vet att jag sagt förut att jag nog aldrig känt såhär, men jag har ALDRIG känt såhär mycket för en annan människa. Jag har aldrig litat på en människa så mycket som jag gör nu. Jag har aldrig varit så rädd att en person ska försvinna som jag är efter jag träffat dig. Vi är båda skadade på olika sätt, vi har vart med om mycket lika och mycket olika saker. Vi är båda fortfarande rädda.

Men om jag fick dig att förstå att jag aldrig kommer försvinna, att jag vill vara din föralltid. Jag vill se oss fira 1 år, jag vill se oss flytta in i en lägenhet tillsammans, jag vill se oss som föräldrar, jag vill se en framtid med dig. Det kanske är tidigt, men jag vill. Jag vill så otroligt mycket.. Du betyder så sjukt mycket för mig. Och jag kan inte ens tänka mig en framtid utan dig.

Du fanns inte med förut. Men du förtjänar mer än den jag var förut. 

Men Du är min framtid.