Jag insåg precis en sak. En sak som faktiskt gör rätt ont.

Jag vet inte inte eran relation till era föräldrar. Mina föräldrar har vart skilda i många år, ungefär sådär 16 år. Sen har de försökt fixa allt några gånger efter det. Sista gången de separera måste jag varit runt 11-12 år kanske? Jag minns inte exakt hur  gammal jag var. Men jag minns exakt vad som hände den dagen. Jag minns exakt känslan. Jag hade sovit hos en kompis och kom hem när pappa stod och packa sina saker i svarta sopsäckar. Han sa ingenting. Jag satt vid datorn. Han kom och sa "hejdå, jag flyttar nu". Efter det här har hejdå varit ett av de svåraste orden för mig. Hejdå för mig är ett avslut. Säger man hejdå så är det slut. Då kommer det aldrig bli som vanligt igen. Därför har jag jättesvårt att säga hejdå. Det spelar ingen roll om det handlar om en vecka eller föralltid. Ett hejdå är ett hejdå. Och hejdå gör ont.

Sen pappa flyttade har vi inte haft någon direkt bra relation. Eller jag har alltid älskat min pappa. Och uppskattat den helgen i månaden som han hade tid med mig när jag var yngre. Var tredje helg.. Då hade han tid. Då fick jag åka dit på eftermiddagen och sen hem på söndageftermiddag. Sen blev jag äldre. Pappa-helgerna var inte lika välanpassade. Jag ville göra annat på helgerna, och han kunde ju inte byta helg. Kunde jag inte en helg då blev det ingenting. Det är så jag minns det. Helgerna blev alltmer sällan. Till slut inga alls. Träffades nästan ingenting. Alls. Sen började vi gå på bio lite då och då. Fick en fin kontakt som rann ut i sanden för att han träffade sin tjej. Åkte till Thailand i tre månader.

Sen nu när jag blev äldre började vi övningsköra. Vilket gick bra faktiskt. Vi träffades nästan 3-4 gånger i veckan. Även om det bara handlade om en liten stund, så var det ändå en liten stund. Vi började skapa en kontakt som vi inte haft på många år. Vi skrattade och hade kul. Sen kom hon tillbaka. Tjejen. Han åkte dit. Hon kom hit. Han åkte dit. och till slut flyttade hon hit.

Jag minns inte senast jag träffade pappa. Jag minns inte senast bara han och jag gjorde någonting. När hans tjej inte var med. Vi har inte övningskört sen i vintras, innan han åkte till Thailand en sista gång. När hon flyttade hit. I mars någongång måste det ha vart. Sen har vi pratat i telefon kanske en gång i månaden. Ibland mer, ibland mindre.

Missförstå mig inte. Jag älskar min pappa. FRAMFÖRALLT så saknar jag min pappa. Haha fjantig jag känner mig som börjar gråta när jag skriver det. Men det är sant, jag saknar honom. För han finns inte här längre känns det som. Han försvann så fort hon kom. Och jag försöker leka som att jag inte bryr mig. För jag borde inte bry mig. MEN FÖRIHELVETE, det är väl för fan klart att jag bryr mig. MIN fucking pappa har valt en jävla tjej framför mig. Ännu en gång har en person satt mig som ett andrahandsval. PRECIS SOM VANLIGT.

Jag saknar dig så jävla mycket pappa. Och ändå finns du inte längre än 40 minuter bort OCH ändå glömmer du bort mig. Hur fan går det till? Är det så jävla svårt att tycka om mig?!