Jag har ju en regel att aldrig bli kär. Det är den viktigaste och jobbigaste regeln jag har i mitt liv. Däremot har jag väldigt lätt att fastna för folk. För personer som säger fina saker. Även om det bara är småsaker. Det spelar ingen roll. Bara själva grejen. Jag behöver det. Jag fastnar för det.

Det värsta är att jag, som inte anser mig vara svartsjuk, blir ju egentligen extremt svartsjuk. Ta den här pojken (P) jag träffat nu. Träffade ju honom första gången för exakt en månad sen nästan. Eller fredagen den 13 april. Då var vi hemma hos en kompis och hade en slags hemmafest. Full som ett as var jag. Länge sen jag var så full. Hela rummet snurrade. Sen hamnade jag i en säng med P. Pussades och myste (inget innanför kläderna - kom igen, vi låg i min kompis säng. Lite respekt!).

Summan av kardemumman var att vi sov tillsammans fredagen efter. Och fredagen efter det. Och nu i fredags med. Och då hade vi sex för första gången. Och här kommer det "roliga".

Minns ni att jag hade sex i januari? Ja, det var ju senast innan P. Det gick ju inte så bra då eftersom den killen kom alldeles för fort. Ja, precis sådär innan vi knappt börjat. Sen nu i fredags. Jo vad händer? Exakt samma sak!

Alltså visst. Vi hade ett bra långt förspel, så jag förlåter honom för det. Det är okej. Men sen när vi skulle ha sex igen så händer det IGEN. Förstår ni? Det här är alltså tre sexakter och under ALLA kommer killen för tidigt. Två olika killar. Två olika tillfällen. Men ändå samma sak.

Snacka om självförtroende-down. Det måste ju vara mitt fel. Alltså det låter ju som att jag borde ta det som en komplimang och ba "yey, han kom". Men så fort? Alltså jag dömer inte honom (eller dem.) för det händer alla. Men kan man ha sån otur att man träffar TVÅ killar där det händer samma sak? Det är en fucking förbannelse. Nu kommer jag aldrig mer få ha riktigt sex igen.

Btw så dissade jag S förra helgen pga P. Sjukt. Ångrade mig nästan lite. Men P är fin. Även fast det aldrig kommer bli något mer. Och det suger. För jag VILL vara kär, även fast jag lovat mig själv att aldrig bli kär. För blir man kär blir man sårad. Jag vill aldrig bli sårad. Thats it.

Förlåt för långt uppehåll. Glömmer bort ibland att jag mår dåligt. Och det känns bra.

LP!
Jag har inte kunnat logga in på min blogg på hundra år! Är du där fortfarande? Jag vill självklart ha din nya blogg! Skriv den i en kommentar så publicerar jag den inte bara? :) Så får ingen den. För mail känns som att det blir så.. personligt. Det känns som att det blir för mycket in på mitt riktiga privata liv. Det här är ju mitt RIKTIGA liv, exakt hur jag känner och allt. Men min mail hör till den snälla rara Lis som inte klagar. Som bara har ont.