Som jag skrev sist (såg att inlägget blivit helt fucked up, skrev på iPhonen så det är anledningen) så har min pojkvän berättat att han inte är kär i mig längre, han känner inte att han älskar mig lika mycket längre efter 6 månader tillsammans. Men han vill inte lämna mig. Han vill vara med mig för att han blir lycklig med mig.

Ena sekunden tvivlar jag som fan på att det här kommer bli bra, att allt bara är en utdragen break up, att det bara är som ett väntrum. Snart komma det. Varje gång vi är ensamma och han säger mitt namn förväntar jag mig att han ska dumpa mig. Han säger att han inte bara stannar för sexet. Han stannar för att han vill vara med mig. Att han vill att jag ska bli hans barns mamma. Att han vill att vi ska bo i en villa med två barn. Sen. Men ändå känner han inte att han är kär i mig. 

Den andra sekunden, när jag tittar in i hans ögon och han ler mot mig så vet jag att DET HÄR är rätt. Det här kommer lösa sig. Viljan är starkare. Det finns något där. Jag vet att han tycker om mig och det är det viktiga. Han är lycklig med mig. Hans dröm om OSS är viktigare än vad han känner nu. Vi har bara varit tillsammans i 6 månader. Vi har mycket kvar att lära, om oss, om han, om mig, om nuet, om framtiden. 

Men innerst inne så tror jag inte att någon älskar mig längre. INGEN. Och ja, åter igen - det gör ont. Så jävla ont.