jag borde ta åt mig.

jag borde lyssna på dig, anna.

jag borde njuta de sista dagarna av året.

men det går inte. jag kan inte. för allt jag tänker på är hur jävla fet jag är. hur jag ska kunna dölja min feta kropp när jag ska ut. vilken kofta som gör att mina armar ser smalast ut i. vilken klänning som sitter löst över magen så man inte ser hur mycket den står ut. denna jävla ångest att panika över att man kommer gå upp något gram till imorgon för att man ville njuta. visst, jag borde njuta. men jag vet hur glad jag blir när jag ser minus på vågen. ändå tillåter jag mig inte själv att se det. jag är INTE fin. ingen jävel i världen kan säga att jag är fin. om jag var fin, varför känns det inte? varför syns det inte?

varför är det bara jävla tomma ord som alla säger?

nu är jag ännu värre. som sitter och gråter för en sån sak. jag vill så gärna tro på det. men jag vet att det inte stämmer. att ligga och känna på sin egen mage och få tag på allt fett. jag vill inte bli anorektiskt smal. jag vill inte se BEN. jag vill bara ha mindre fett. allt det här, all den här jävla stressen, paniken, ångesten. jag började året med att väga 56. Nu väger jag över 58. hur gick det till? jag som var nere på 53. jag vill bara ner dit igen. sen kan jag vara glad och njuta igen. få igång kroppen. sluta vara lat. träna. äta nyttigt. allt det där. jag vill så jävla gärna. jag känner mig bara som en flodhäst.

jag kanske har den där jävla insidan som alla snackar om. men jag kommer aldrig så långt med en kille. för jag vågar inte satsa. jag rä rädd. rädd för att behöva visa mina känslor. jag är rädd för att behöva visa min kropp. det går inte att dölja magen, fettet, när du är naken. då är det bara du. utelämnad. jag kommer aldrig komma någonstans med någon. för jag vågar inte. jag hatar mig själv. hur fan skulle någon annan älska mig då?

mv: 58.4

just nu är jag så trött på allt. så detta är allt ni får. 3 dagar till jul.