Jag har egentligen ett rätt bra liv.

Jag har en bra familj, även fast vi bråkar.

Jag har underbara vänner, som oftast ställer upp.

Jag har bra betyg, skulle kunna ha bättre om jag kämpade.

Jag har en framtid.

Allting.

Förutom ett självförtroende. Och en smal kropp. Det finns så mycket med mig själv som jag borde vara stolt över. Som jag borde skryta över. Men jag kan inte. För allting jag har, vet jag, att det kan försvinna. Så fort mamma och jag bråkar är allting mitt fel, så fort mina vänner inte finns där så undrar jag om det beror på om jag är tjock och när jag mår psykiskt dåligt pga det, ja, då går även skolan åt helvete.

Det finns så mycket jag vill göra här i världen. Jag vill kunna vara utåtriktad och träffa killar. Men jag vågar inte. För det är jag inte tillräckligt bra för. Hur skulle en kille vilja gå på stan med mig när jag själv inte ens klarar av att gå på stan? För blickarna som jag vet att jag själv ger på andra. "varför har den där tjejen en sån snygg kille?" hur hemskt är inte det? JAG tänker så om ANDRA. däremot tycker jag nästan aldrig att någon annan är tjock, för även om de skulle vara större är mitt ideal så har de fina ansikten, eller så är de snälla och får killar ändå.

Jag menar inte att livet går ut på att skaffa en kille. Även jag kör på försvarsmekanismen "jag vill inte ha en kille, bättre utan", fast på kvällarna, när jag ligger där i min säng önskar jag inget hellre. Att någon låg där och andades i min nacke. Fast tänk då om han skulle känna på min mage, och känna fettet där. Då skulle han väl springa. Det är så dubbelt. Allt.

Men i slutändan tror jag att jag förtjänar att vara ensam. För jag kämpar inte för att bli vacker. Så varför skulle jag förtjäna att kämpa för ett förhållande?

Nu blev det ett klagande inlägg. Som jag egentligen bör ta bort för att slippa kommentarer som "du är inte tjock", det spelar ingen roll. För jag tar inte åt mig. Jag ser mig själv som tjock, därför ÄR jag tjock. Oavsett vad ni säger. Så spara den energin. Jag vet, men jag tror inte på det. Det är på kvällar, när jag är ensam, som jag tänker på det här. Det är därför jag nu börjat kämpa igen :)

Varför ska jag vänta till första januari?

Jag kör nu. På en gång. :))

Jag vill inte känna mig som ett fetto på nyårsafton.

Att jag säkert gör det ändå är en annan sak. Men jag kör imorgon.

Vägning. Matdagbok. Nu kör vi på riktigt igen :)

Jag hoppas ni hade en bra julafton.

Hur mår ni? :)

--

Update 21.24

Gått på en 40 minuters lång promenad ikväll.

Skönt som tusan.

mamma och jag fortsätter bråka

men julen var bra

fast jag är rund som en boll

och jag mår illa. det kan inte bli värre idag