Hur många är trött på Mr X? Handuppräckning.. En, två, tre, tjugofem. Jo jag förstod det. Klarar ni ett inlägg till? Annars kan ni sluta läsa här. För jag måste skriva. Osammanhängande. Känslor. Rakt från hjärtat. Here we go.

Jag önskar att jag vågade säga det här direkt till dig, förklara hur mycket jag hatar dig. Förklara för dig hur mycket jag hatar att du har lekt med mina känslor, fått mig att tro att du älskar mig för att sedan trycka ner mig i skiten och få mig att hata mig själv. Jag hatar att du fick mig att gråta över någon annan, vilket jag lovade mig själv för flera år sen att aldrig göra. Jag hatar att du gjort så att jag saknar dig, långt ifrån varje dag men vissa stunder då jag önskar att livet var lätt och att du fann här och tröstade mig. Jag hatar att du lovar att ringa och får mig att sitta en hel dag och bara vänta på ditt samtal som aldrig kommer.

För du har lurat mig så många gånger. Fått mig att tro att allt varit bra, för att nästa dag tala om för någon att det inte alls är så som sedan frågat mig vad han pratar om. För att du inte vågar säga det till mig direkt. Jag hatar dig för mycket. Hatar är ett starkt ord, men det är så jag känner.

Jag försöker bygga upp murar. Jag bygger och bygger. Försöker intala mig själv att jag faktiskt är bättre utan dig. Att jag kan få någon annan. Men så fort jag träffa dig, när du ler och kramar om mig. Som en vän. För det är så vänner hälsar. Och vi är vänner, det har vi ju bestämt. Jag har bestämt det. Du får inte försvinna ju. Jag vill ju ha dig i mitt liv, även fast jag hatar dig.

Men när jag är där i din famn. Då faller allt. Den lilla rösten viskar "du kan inte få någon, du är så jävla misslyckad, vem fan vill ha ett missfoster som dig?" Och jag vet att det är sant. Därför faller jag tillbaka och litar på dina lögner. Om att jag är söt. Om att du tycker om mig. Saker som du bara menar för stunden. För ett ligg är ju aldrig fel. Det är så du tänker. Att för stunden är jag söt. Du har ju trots allt druckit 12 öl, det är ju inte så farligt. "Nej jag lovar, jag menar det imorgon och alltid, jag ringer dig imorgon".

Jag tror på dig. Tror att du ändrats. För varför skulle du ljuga? Man brukar ju tala sanning när man är full. Så varför inte, jag måste ju visa att jag tycker om dig ändå. Så varför inte? Här har du mig. "Lovar du att du talar sanning? Tycker du verkligen om mig? Ringer du imorgon?" Ja, jag lovar. Det är ditt svar. Innan jag får en puss och du försvinner från mitt hem. 

Går hela dagen med ett leende på läpparna. Jag vet att du har ändrats. Den här gången har du det. Jag känner det enda in i ryggmärgen. Enda in i hjärtat. Den här gången. Jag väntar på ditt samtal. Varje gång jag får ett samtal så springer jag till telefonen. Vän efter vän hör av sig. Vart är ditt samtal? Du lovade ju. Du har ju ändrats. Jag kände ju det.

Modet försvinner. Timmarna går. Fortfarande inget samtal. Ser att du är inloggad på msn. Vågar jag skriva? Vad ska jag säga? "Hej, varför har du inte ringt?" Nej, det funkar inte. Så kan man inte säga. Så jag gör inte det. Väntar fortfarande på ditt samtal. Ingenting kommer. Inget sms, ingenting på msn, inget samtal. Varför ringer du inte? Rösten inom mig väcks när jag ligger där i sängen med ljuset från mobilen i ansiktet. "Klart som fan han inte ringer, vem vill ha ett tjockt missfoster? Han gör helt rätt.." Vänder och vrider på mig. Nej, klart han ringer. Han har bara varit upptagen idag. Han ringer imorgon. Självklart! Han har gjort någonting med familjen och inte haft tid, han tänker säkert på mig. Han ringer imorgon.

Men det kommer inget samtal imorgon heller. Och inte dagarna efter det. Nej. Rösten skrattar och jag hör hur den säger att han gjorde rätt. Rätt åt mig, säger den. Jag kan inte göra annat än att hålla med. Varför tror jag att han ändras? Jag orkar inte ens gråta längre. Jag borde inte bry mig längre. Jag vet inte ens om det är okej att bry sig, jag antar inte.

Problemet är att han visade mig en sida av livet som jag aldrig sett förut. Den här känslan som egentligen inte finns, som påverkar folk så otroligt mycket. Som gör att folk mår bra och dåligt. Han som visat att jag är någon som jag själv inte vetat. Han som har påverkat mig och fått mig att tro på mig själv samtidigt som han fick mig att tvivla på mig själv mer än någon annan har lyckats med, förutom mig själv. Han som jag litade på, som gång på gång svek mitt förtroende. Den som sårat mig så jag gråtit i flera dagar i streck.

Men vad ska man göra? Jag kan inte göra annat än gå vidare. Men kommer jag någonsin lyckas gå vidare, när jag vet vad han kunde ge mig. För tiden vi hade tillsammans var underbar. Han är underbar. Han är den finaste jag vet. Det är sanningen. Och jag är rädd att om jag går vidare, så gör han också det. Hittar någon finare än mig, som får vara med honom men inte jag. Tänk om han lyckas bättre än jag? Vad gör jag då? Det kommer jag inte klara. Det går inte.

Fast jag vet att jag måste. Jag måste ta risken. Jag måste våga börja leva. Och jag måste inse: People always leave, they never change.