Jag har aldrig förstått mig på känslor. Eller jag har aldrig förstått mig på mina känslor. Vad vill jag egentligen? Varför håller jag fast så hårt vid E? Vad har han som ingen annan har? Vad tror jag att han har som ingen annan har? Jag vet inte. Jag kan inte ens svara själv på det.

Men i mina ögon är han så speciell. Han har så mycket som jag vill ha. Hans sätt att få mig att le bara genom att titta på mig. Hans sätt att få mig att bli sedd även fast det är helt mörkt i rummet. Att bara han KAN titta på mig får mig att le.

Hur kan (jag menar: kunde) en sån otroligt vacker person ens vilja titta på mig?

Jag känner mig själv. Ibland. Och jag vet att den här personen kommer jag vara svag för. Alldeles för länge för mitt eget bäst. Men det är annorlunda än vad det var med Mr X (bara så ni vet). Mr X blev ett beroende för att jag behöver något, jag förstörde mig själv genom att vara med honom. Det var väldigt självdestruktivt. Han är det.

Med E har jag aldrig fått den känslan. Visst är jag ledsen ibland, men jag känner mer saknad av honom än att ha honom. Mr X ville jag bara ha för att jag ville försöka ändra honom. E vill jag inte förändra. Jag vill att han ska vara den han är. För det är den personen jag tyckte om. Eller okej.. Tycker om.

Men jag vet att det är för svårt. Det kommer aldrig gå. Hur mycket jag än skulle vilja. Och jag hatar det mer än vad jag hatar min vikt. Jag hatar att jag sparar hans sms även om de är obetydliga, för att det är det sista jag har av honom. Jag hatar att jag har kvar gamla msn-konversationer för att jag bara vill minnas honom som den personen.

Alla förändras medan det känns som att jag står stilla. Jag står här och väntar, igen. Jag vet att jag kan fortsätta bygga på min mur, som han skulle kunna riva med ett ord. Han skulle kunna säga det utan att andas på min mur, och den skulle ramla.  Egentligen skulle han bara kunna stå framför den för att den skulle falla.

Men jag måste tänka realistiskt. För en dag kommer han hitta henne. Och ärligt talat, det kommer inte vara jag. Det kommer vara någon snygg liten tjej. Säkert yngre än mig (även fast han förut sa att han aldrig skulle kunna tänka sig det, det blir ju nästan som att han vore pedofil då) och att alla tjejer i staden han bor i är slampiga.

Vad händer när han hittar henne? Vad händer med mig då? Det kanske inte händer idag eller nästa vecka. Men snart kommer han också tröttna på att ligga runt och behöva någon. Vem väljer då någon i Stockholm, även fast den personen alltid funnits där? Det vill säga: Mig.

Jag kan inte sluta tänka på att innan den 4 juni var jag hon. Sen en vecka med vännerna, sen fanns jag inte längre. Sen fick jag ett förlåt-sms och nu har jag även fått höra det på riktigt. Men det känns inte äkta, för om man ångrar något - försöker man inte ändra det då? Eller är det så att när man sagt förlåt så är det ur vägen?

Att säga förlåt innebär inte att det är glömt. Det som hänt försvinner inte med ett ord. Visst, jag är villig att förlåta honom. Jag skiter i vilka han legat med, jag skiter i det. Seriöst. Jag skulle förlåta honom. Jag vet att jag skulle förlåta honom. På en gång. Så väl känner jag mig själv. Kanske dumt, men då vet jag att jag gjort allt för att visa att jag kan vara hon.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte kräva att han ska höra av sig till mig, för han kanske inte vill. Jag kan bara inte förstå vad som gick fel, vad jag gjorde. För det måste vara jag. För om det är han, varför ändrar han inte på det? Jag kan inte ändra på hans beslut, även om jag velat. Nu är det mycket som har förändrats i hans liv. 

.. Men jag skulle göra så mycket för att få vara en del i hans liv.

Godnatt.

Aousch.

Det känns i hjärtat.

Hittade konversationer mellan mig och E på msn. Från i maj och början av juni. HUR FAN KUNDE ALLT GÅ ÅT HELVETE? Vad gick fel? Vad hände egentligen? Jag förstår inte vad det va som hände? Insåg han att han var för bra för mig?

Vad hände? Vad hände med den fina E? Jag vet att han fortfarande finns där, kom igen, jag träffade honom i fredags (ohshit juste, jag träffade han i fredags...) Jag vet att han är samma person. Så jag förstår inte varför allt gick åt helvete? 

Alltså gjorde jag något fel, frågan är bara - vad gjorde jag för fel?

Godmorgon!

Jävla feber säger jag bara. Igår på jobbet föll jag nästan bara ihop påväg till personalrummet. Hela huvudet bara snurrade och jag hade 38.7 graders feber. Så det var bara att traska hem. Sen sov jag nästan hela dagen. Missade Desperate Housewifes (får inte missa på söndag!)

Hursomhelst. Vägde mig imorse, 61.4 Tänkte köra en liten överblick över den här veckan jag har vägt mig. Så here we go:

Dag ett: 62.7

Dag två: 62.6

Dag tre: 62.5

Dag fyra: 61.8

Dag fem: 61.8

Dag sex: 61.8

Dag sju: -

Dag åtta: 61.4

Ja. Okej. 1.3 kg minus. Okej. Jag är fortfarande sjuk så ni vet. Men ingen feber just nu, men det hade jag inte igår heller före ett-tiden. Men ja. Jag har ingen matlust heller så det är ju bra.. Igår åt jag 1 falukorvskiva och 1 liten potatis o lite sås till lunch, sen på kvällen åt jag tortellini. Jag känner min kropp. Jag vet att jag blir frisk fortare om jag sover och äter. Men jag har ingen matlust så det är svårt att äta. Sen får jag ju inte träna och därför vill jag inte riktigt äta heller. Men ja, idag kan det bli en hetsdag. Känns så. :( Förlåt mig isåfall.