Godmorgon.

Jag tänkte be om ursäkt för det långa natt-deppinlägget inatt, men nä, jag vill inte be om ursäkt. Varför ska jag be om ursäkt för mina känslor? Om det sen blir för långt, ja, då är det så. Min blogg går fortfarande ut på att få ut det jag tänker på. Mina tankar, mina känslor. Därför ser jag min blogg inte som en pro-anablogg, varför skulle jag vilja uppmuntra till en sån sjuk sjukdom som anorexi? man kan gå ner i vikt på många sätt, vilket jag försöker. jag försöker gå ner i vikt, men inte med ana vid min sida. Nej, jag ska klara det själv. Utan någn hjälp från varken mia eller ana eller någon annan sjukdom.

Träna, äta mindre portioner men ändå äta. Aldrig svälta. Det är inte min grej. Det är inte hälsosamt. Jag må hata min kropp och vilja spy upp allt jag någonsin ätit, vilja sluta äta föralltid för att förlora vikt. Men man kan inte bara sluta äta. Det går inte. Ingen mår bättre av det. Varken psykiskt eller fysiskt. Och mår jag sämre psykiskt så kommer jag inte fungera.

Därför har vi här, fortfarande ingen proana-blogg, utan det här är min känsloblogg, men jag måste ju ändå kunna få skriva vad jag väger, vad har det för betydelse? Är det peppande? Triggande?

Jag väger över 60 kg och är 163 lång. Jag är inte underviktig, knappt normalviktig. Jag är egentligen en ganska glad tjej utåt, jag älskar Daniel Adams-Ray och att titta på film. Jag gnäller oftast inte på riktigt, utan jag håller det inom mig. Därför behöver jag den här bloggen. Jag behöver få skriva det jag inte klarar av att berätta på riktigt.

Nu har vi tagit det också. Då tar vi morgonvikten när vi ändå håller på.

DAG NIO: 61.4kg