jag saknar känslan då vågen tickade neråt varje morgon. jag saknar känslan av lättnad när man på kvällen hade en mindre vikt än morgonen. jag saknar känslan av att bli helt trött av att hoppa hopprep i 45 minuter. jag saknar att svettas.

jag vägde så mycket mindre förut. varför gav jag upp? varför lät jag en sån sak som Mr X att trycka ner mig och aldrig låta mig fortsätta igen. Eller låta mig fortsätta, men aldrig lyckas.

jag saknar viljan. jag saknar kämparglöden. som jag vet finns inom mig. jag har all tid i världen att träna nu, och ändå ligger jag bara ner i sängen. jag har inte glömt varför jag kämpade, jag har bara tappat glöden.

men jag ska finna den. godis är inte allt. mat är inte allt. det är inte kärlek. kärlek får man av vänner, familj och partners. just nu känner jag ingen kärlek från någon av dem. men jag kan. jag ska..

(.. hoppas jag)

 NU:

- Jag är trött på att vara arbetslös

- Jag måste fatta att E aldrig kommer tillbaka

- Jag får ont i öronen för de borrar i grann-lägenheten

- Sa jag att jag var trött på att vara arbetslös?

- Jag är helt uppsvullen

- Jag ska ha mens snart (.. igen?)

- Jag börjar nog bli sjuk - mitt huvud mår inte bra

- Det lovades sol idag, vart är den?

Ja, det var väl det jag satt och tänkte på precis just nu. Mamma sa att hon trodde jag HÖLL PÅ att bli deprimerad nu för att jag är arbetslös. Att det är därför jag bara vill sova. Hon skulle bara veta..

Sitter och tittar på Biggest looser Sverige.

De väger över 100 kg

Jag vägde 62.4 imorse.

Idag har jag ätit rostde smörgåsar och sen tacos (för mycket) och tuggummi.

Jag har tagit en promenad på 1 timme.

Visst, det är inte bra.

MEN, det är en början.

De stora killarna sa att de ville gå ner i vikt för att deras självförtroende låg på botten och att de aldrig haft ett förhållande. - Hey, jag känner igen mig. Men alla kan förändra sitt liv. Bara man vill. Jag vill.

Har ni varit med om att ni tyckt om någon, som sedan bara slutar prata med en? Även fast ni skickat sms så har personen inte svarat. Så därför ger ni upp. Alltså på riktigt - ger upp. Tänker "vill han inte prata med mig så skit i det då" samtidigt som hjärtat vill hoppa ur och springa till personen. Medan hjärnan försöker förtränga personen, tala illa om personen för då kanske man inser att personen ändå inte är så bra som man trodde. Man saknar, undrar vad fan man gjorde för fel, vem har han träffat efter? var hon vackrare? bättre? snällare? perfektare? vad hade hon som jag saknade? saknar han mig någongång? minns han ens mig? men man vet att man måste gå vidare, för han har gjort det. hjärtat värker varje gång han blir vän med någon tjej på facebook. För snart.. snart kommer han ändra sin civilstatus och ha ett förhållande. före dig. före du har gått vidare.

sen kommer det en dag när han kommenterar din facebook-status. ingenting märkvärdigt, precis som han gjort hos många andra (för det har du koll på). Men just hos dig. Idag. Trots att ni inte pratat på flera månader. Han kommenterar din status. Med en flirtgubbe (trots att han gör det till alla) 

Hur tolkar man det?

Hjärtat säger: EN KOMMENTAR, FRÅN HONOM! tänk om han saknar mig som jag saknar honom?

Hjärnan säger: han får väl kommentera vad som helst, ni är ju vänner på facebook. klart han kommenterar om han vill. det betyder ingenting. han ville bara säga vad han tyckte. han vill ändå inte höra av dig. så let go. skit i det. flirtgubben gör han ju till alla, även andra tjejer - han menar ingenting till dig med den.

Hjärtat säger: men det var ändå en kommentar, på någon han inte borde reagera på. det handlade inte om honom, ingenting som han har att göra med egentligen. han skrev inte en liten kommentar, det var trots allt 22 ord, ett frågetecken OCH en flirtgubbe. det borde betyda någonting, eller hur? 

Hjärnan säger: Sluta inbilla dig något. Han har tusen andra tjejer som vill ha honom. Har du sett hans facebook eller? Han behöver inte dig.

..

Jag vet att hjärnan har rätt. Jag VET det. Men hjärtat gör ont. För att jag saknar honom. Jävla E. Jävla jävla dig. Jag försökte ju komma över dig. Nu gör det ont i mig, pågrundav dig! På grund av att du kommenterade min facebook. För att du la dig i mitt liv. Ändå tändes en liten gnista, att han kanske hör av sig. Men vad vill jag? Hjärtat som saknar honom eller hjärnan som försöker förtränga honom, men inte riktigt  lyckas. För hjärtat hjälper inte till. Små bilder, minnen, lukter påminner om honom. Varför kan jag ALDRIG släppa taget om folk?

alltså

jag vet inte vad jag ska säga

jag hatar mig själv

eller ännu värre

jag är besviken på mig själv

vi hörs om några dagar.

jag måste försöka klura ut vad livet går ut på

och varför jag ska fortsätta leva.