Morgonvikt: 62.5 :( :(

Den här bloggen började med att vara ett sätt att reflektera mina känslor. Eftersom jag inte ville störa mina vänner med dem. Så jag skrev. Vad jag tyckte och vad jag kände. Fast jag skrev då på blogg.se. Jag skrev om allt som jag kunde tänka på.

Sen blev jag fascinerad av "gå-ner-i-vikt"-bloggarna, och då blev bloggen ett sätt att stötta mig när jag var  på min jakt mot 50 kg. Jag bytte från blogg.se till den här för jag blev paranoid över att mina vänner skulle hitta bloggen och förstå att det var jag.

Jag träffade Mr. X.. Kämpade på som fan för att gå ner i vikt. Det gjorde jag också. Vid 52 kg sårade Mr. X. mig så otroligt hårt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Så jag åt. Åt. Åt. Åt. Slutade träna helt.

Visst, jag kan egentlien inte skylla på honom. Efter det har jag försökt mycket. Men inte lyckats. Jag vet inte varför. Jag känner mig bara allmänt misslyckad. Just den gången han sårade mig sattes hela min värld i gung. Allt jag trodde på blev tvärtom, och efter det har han och jag försökt, i två år nästan, men aldrig lyckats. Kanske för att jag var rädd att lita på honom.

Nu har jag också svårt att lita på folk. Så fort någon säger att jag är fin muttrar jag bara. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag ÄR inte fin, alls. De tankarna om att jag är tjock och liknande har funnits sen jag var .. 11? eller 12. Jag gick iallafall på mellanstadiet. Nu sista året på gymnasiet. Hur kan man vara missnöjd så länge utan att göra någonting åt det?

Jag vet inte. Jag är bara trött på mig själv. Och jag känner mig aldrig glad längre. Inte på samma sätt. Förut har jag mått dåligt, men aldrig såhär. Inte sen förra veckan när farmor hamnade på sjukhus. Nu vet jag inte vart jag ska ta mig till. Jag kan skratta. Men det känns inte i hjärtat. Det känns inte. Jag orkar inte le när jag är ensam längre. Jag sjunger inte med i låter. Tänker inte ens på E (som jag inte pratade med sen i lördags.. han är bortrest. och har säkert glömt mig..),, Jag går knappt till skolan längre. Jag träffar inte vänner, förutom de korta stunderna jag är i skolan. Jag smsar inte. Jag msn:ar inte. Jag gör ingenting. Jag är apatisk. Jag skriver här. Thats it.

Jag har hamnat på en plats där jag inte vill vara. Det går inte att se framåt. Det är här jag är. Och det känns som jag kommer stanna här. Jag är rädd. För jag vill vara glad. Men det känns så långt bort just nu.