långt inlägg. igen. men jag måste skriva. lätta på trycket. det gör så ont när man inser
  

ikväll är jag ensam. riktigt ensam. det känns i hjärtat. för allting känns så långsamt. allt känns extra tomt. det brukar vara tomt när jag inte är ensam med, men just nu är det tomt. klockan är inte ens mycket men trots det känner jag ingenting och jag känner allt. allt på samma gång.

tankarna slåss med varandra. och ännu en gång sitter jag här och förstår inte hur jag kunde ens tro att E tyckte om mig. jag förstår inte hur jag kunde ens få för mig att en sån fin kille skulle orka lägga ner energi på en sån som mig. jag ville väl att han skulle vara den som räddar mig. han som drar upp mig från skiten. får mig att bli lite hög på kärlek. få mig att känna lite mer än ingenting. bara någonting. en liten känsla. jag trodde han kunde göra det. 

men varför skulle HAN vilja ha mig? han är säkert 10 gånger snyggare än Mr X och han vill inte heller ha mig. jag passar inte för någon. Mr X sa till mig att han inte ville ha mig för att om han skulle träffa en snyggare person så ville han inte behöva såra mig.

alltså alla ord om hur fin jag är var bara bullshit, det visste jag redan men när han sa det så förstod jag verkligen att jag inte passar för någon. jag förstår inte vad jag har gjort för fel. jag trodde att om man lärde känna mig så skulle personen förstå att jag är bra, men det har visat sig att det inte är så.

jag är inte flickvänsmatrial. jag är bara jag. jag är allas vän. men aldrig flickvän. jag fick vara "bror" och tillhöra ett gäng ett tag. nu får jag inte ens det. nu är jag ingenting förutom vännen. det gör ont. ont att veta att ingen vill ha mig på något annat sätt än som en vän.

men jag lurar mig själv varje gång när jag pratar med en kille. jag tror alltid att han ska rädda mig. göra livet lite bättre. lite fina ord och jag är fast. intresserad. inte kär. intresserad. vill ha mer. jag bara längtar att få höra smeknamn som sötnos. jag törstar efter att få höra det. men när de lärt känna mig slutar smeknamnet komma för då är jag inte värd dem längre.

jag är inte värd det. här kommer det igen. förstår inte varför jag alltid längtar efter att få höra det. när jag vet att det bara är lögner. bara jävla lögner. varför lyssnar jag? varför förstår jag inte? jag är vännen. ingenting annat. det gör ont. men det är lättare att inse det nu, än senare.

så glöm E, glöm Mr X. glöm alla jävlar killar. never the bride, always the bridesmade.

Morgonvikt: 61.8

"hur kan du alltid vara så glad hela tiden?"
jag fick den frågan nyss. jag? glad? är jag glad? jag vet inte själv längre. just nu är jag inte glad, men ändå sitter jag och pratar med en bekant på msn och gör glada gubbar. det han säger är inte intressant, men han är nere. därför spelar jag den glada personen. man brukar ju säga att om man ger ett leende får man ett leende tillbaka.

jag är en sån person som hatar att öppna mig. hatar att prata om MINA känslor. jag hatar det. för berättar jag, då är det jag som blir sårbar. då är det lättare att låtsas som problemen man har handlar om skolan, eller om jobb eller om pengar. såna problem som egentligen inte är viktiga.

att ta upp problem som att jag tycker att jag är tjock vet jag hur folk skulle reagera. "nej, du är inte tjock, skärp dig". för de kan inte säga annat. man kan ju inte vara ärlig om en sån sak. det är nästan en oskriven lag att man INTE får säga att någon är tjock. det är bara meningen att man ska säga emot, säga att personen är fin oavsett hur man ser ut och yadayadayada.

det är som sagt därför jag har den här bloggen. för jag vet att här kan jag vara ärlig. jag kan skriva exakt vad jag vill och känna och tycka. det känns bra att kunna skriva av sig. eftersom jag ALDRIG i hela mitt jävla liv skulle kunna sitta och berätta allt det jag skriver här. ALDRIG. då blir jag den sårbara. den som måste öppna mig.

det är bara bita ihop, le, skriva av sig här och fortsätta leva med smärtan.