Börja med: crybaby-inlägg. Läs inte om du ska kritisera. Jag orkar inte. Jag är fjantig och beter mig som fem år.

Nu kör vi hela historien. För jag måste bli av med den. Enda chansen att skriva vad jag egentligen känner. Och om någon känner mig så kommer jag bli så jävla avslöjad att jag kommer skämmas över hur jag känt och skrivit i den här bloggen. Men de skiter jag i. Då vet ni mina innersta hemligheter. Mina innersta tankar.

Min pappa och jag har haft en ganska konstig relation till varandra. Alltså, sen han flyttade för 9 år sedan så har våran kontakt gått upp- och ner.  Värre än en berg- och dalbana. I början träffades vi var tredje helg, sen ingenting, sen nu för två år sen förstärktes våran relation rejält. Vi började träffas och gå på bio. Åt middag. Övningskörde. Alltså pappa-dotter-tid. På riktig. Efter alla bråk med mamma, efter hans alkoholism. Nu fanns han där.

Och jag älskade varje sekund av den här tiden. Min fantastiska pappa som äntligen börja intressera sig av mitt liv. Vara en del av mitt liv. Äntligen. Under de 18 (nu 20) åren jag levt har jag aldrig haft så bra kontakt med min pappa som jag fick strax efter jag fyllt 18. Jag har nog aldrig varit så glad över att jag kände att pappa gjorde allt för mig. Verkligen allt.

Sen åkte pappa iväg en månad. Och när han ringde och berättade om allt (trodde jag) som hände så blev jag ändå glad. För han kom ihåg mig. Det gjorde ingenting om han glömde ringa en dag, pga tidskillnaden. Och jag visste att han ändå skulle ringa nästa dag.

Han kom hem för någon vecka sen. Med en jävla massa lögner och helt plötsligt kommer en kvinna som nu bor hos honom. Jag fattade ingenting. Ingen förklaring. Bara så är det. Aha.. Fortsatta lögner. Glömda samtal. Tvivlande - är hon viktigare än mig? Varför hör han inte av sig? Har han glömt mig? En jävla massa tårar.

Sen äntligen idag skulle vi ses! Äntligen efter 6 veckor utan att träffa pappa skulle jag få spendera lite tid med min pappa. Sett fram emot hela dagen att han ska ringa och säga att han är utanför så jag ska gå ut och bli upphämtad. För äntligen. Bara han och jag en liten stund. Efter en stressig dag på jobbet. Bara umgås.

Han ringer. Säger att han är framme om 5 minuter och att jag ska gå ut. Drar på mig skorna. Går ut. Väntar. Ser bilen. Ser att han inte är ensam.

Så den här stunden som jag längtat hela dagen efter, i sex veckor så inser jag att vi ska inte ha våran pappa-dotter-tid, utan hon är också med. Den nya. Sätter mig i baksätet. Hälsar knappt. Övningskör. Hem. Pratar knappt. Vet inte vad jag ska säga. Har ingen lust att prata. Alls.

Kommer hem. Låser in mig på toaletten. Klockan var då 17, nu är den 20.32 och jag gråter fortfarande. Han kunde inte ens träffa mig ensam. Han kunde inte ge mig den minuten att få vänja mig om att jag inte är den enda som ska få pappas energi. Få veta lite om allt. Utan nej. Han hade inte ens mod att säga i telefon att hon var med så hade jag varit lite beredd. Kanske kunde försökt va trevlig.

Nu orkade jag inte. Jag hade ingen lust. Tyckte inte pappa förtjänade att jag skulle va trevlig. Istället ignorerade jag henne till högsta grad, för att pappa skulle förstå. Men förstod han? Nä.. Knappast. Istället kändes han spydig. Otrevlig.

Visst, jag är inte 5 år och jag borde kunna acceptera att min pappa hittar någon som han tycker om. Men från ingenting till allt? Kunde jag inte få en varning? Ingenting? Förtjänade jag inte mer än så? Betydde jag inte mer än så? Efter allt?

Jag kan fortfarande inte sluta gråta. Det känns bara värre och värre efter idag. Jag har svårt att förstå hur jag ska vilja träffa honom, när jag inte vet om jag någonsin kommer få tillbaka den där bra tiden. Fan. Jag som behövde det.

Det som ändå känns mest, som ett slag i magen, var att jag inte ens fick en hejdå-kram när han åkte hem med henne.

Är det så jävla mycket begärt att vilja få bekräftelse?