Gott nytt år!

Jag har precis insett att imorgon börjar jag min sista vecka på förskolan. Måndag till torsdag ska jag jobba. Sen är det över. Sen ska jag lämna min trygghet. Mitt älsk-hatade jobb. Med mina fina barn och fin personal. Med alla stunder vi skrattat. Alla stunder vi varit stressade. Nu ska jag överge det. För något helt nytt. För något jag inte ens vet om jag klarar. Det här är jättejobbigt för mig. Jag vet inte om jag kommer klara det.

Nu sitter jag och gråter. Igen. Jag kan helt enkelt inte sluta. Jag är så jävla rädd. Ni förstår inte. RÄDD. Helt fucking jävla vettskrämd. Och det värsta är att jag vet inte vem som förstår mig. Antagligen ingen. För alla jag borde prata med vet jag vad de kommer säga. Det kommer säga "Det är lugnt, du klarar det". Vadå klarar det? Hur vet alla det? Alla förutom jag? Varför förstår inte jag att jag kommer klara det?

Hur ska jag klara det? Jag vet inte hur man gör. Hur fan pluggar man? Hur fan ska jag klara det? Jag vet inte. Jag vågar inte. Men jag måste.

Nyårsafton vet jag inte alls hur den gick. Smsade S och fick till svar "Detsamma" och "ok". Tack. Gjorde livet roligare. Jag vill så gärna fråga honom VARFÖR jag fick en tröja och VARFÖR han gick hem med mig på sin födelsedag. Varför? Varför allt?

Sen gick jag hem med en kille. Som jag inte känner. Bara träffat två gånger. Fast jag hade inte sex med honom. Jag kunde inte. Han är för snäll. Hur mycket han ville så kunde jag inte göra det. Han fick ta lite på mig och jag tog lite på honom. Han verkade nöjd ändå. Men han skrev ett sms att "nästa gång". Jag vet inte om någon nästa gång. Han sa för fina saker. Höll om mig när vi sov. Kliade mig på ryggen och armen. Han frågade om mitt liv. Jag kan inte ha en kille som bryr sig. Det förstår väl alla. Det förtjänar inte jag. Så enkelt är det. Jag kan inte ha en kille som kan lista ut vad jag gillar för filmer utan att jag säger något. Någon som säger att jag har fina ögon och låtsasbråkar med mig sådär som jag egentligen gillar. Jag kan inte. Jag vill inte ha honom. Han är för enkel.

Jag saknar E så jävla mycket. Vi pratade i telefon inatt. Den killen kommer alltid ha en jävla plats i mitt hjärta. Fina E. Som försvann och sårade mig. Som gjorde en spricka i mitt hjärta. Mr X är jag helt över - trots att jag tror att han nu raggar på mig. Och S.. Ja, ni vet ju lika mycket som jag. Han är borta. Han är något jag aldrig kommer få. Men E. E som jag nästan hade. Tror jag. Jag vet inte. Tyckte han verkligen om mig? Som jag tyckte om honom? Antagligen inte. Bjöd upp honom i januari. Men jag tror inte han kommer. Och vore det bra egentligen? På riktigt.. Nej. Men vem fan bryr sig?

Hela jag ska bli någon annan. Lämna allt jag känner.

Saknar nästan att vara lite självdestruktiv mot mig själv. Precis som jag är med de här pojkarna. Jag vill inte ha de som kan vara bra för mig. Jag vill ha någon som behandlar mig fel. Så jag vet hur man gör. Jag är inte bra på nya saker. Jag hatar nya saker. Jag är bara bra på att vara sårad. Jag vill nästan svälta lite. Bara för att jag vill ha lite ont.  För smärta kan jag. Jag kan inte hantera lycka. Jag behöver smärta.

Lite ont så jag vet att jag lever.

Jag har förlorat en vän också.. Har jag sagt det? Ja. En av mina bästa. Hon är borta ur mitt liv. Helt. Antagligen föralltid. Hon berättade inte ens att hon skulle flytta till en annan stad. Så har hon mage nog att kalla mig hjärtat. Jag hade förfan köpt en julklapp till henne. (den behåller jag f.ö själv).

Jag behöver smärta. Nu. Ge mig ett destruktivt förhållande.